Så snabbt gick den evigheten

DSC_6285 Det känns lite som att vandra i ett eko här hemma. Verkar inte länge sedan äldst frågade vid middagen en kväll: "Vad ska ni med detta stora huset till när vi har flyttat hemifrån?" Jag minns inte vad vi svarade, men jag kommer ihåg att frågan tycktes ertappa mig. Framför allt minns jag känslan av att det verkade vara en evighet tills så var fallet.
Tjoff! Så snabbt gick den evigheten. Det blir viktigt för mig att påminna mig om allt den innehåller. Jag har hunnit fundera mer på frågan, men har ändå inte svaren. Tiden får utvisa.

Denna vecka gör yngst och jag så gott vi kan att "fylla ut rocken". Resten av familjen är spridda för vinden. Man kan lugnt säga att vi inte direkt är i vägen för varandra. Springer mellan våningarna för att se och höra den andra. Frukosten blir helig och en stund tillsammans att summera dagen, gärna under middagen. Vardagen som kommit efter en lång sommar gör det inte alltid lätt att hitta tillfällen att sitta ner ihop.
Jag motar bort, så gott jag kan, tankar på vad som nu ofinns i min närhet. Sådana där enkla grejer som "Godmorgon" när alla samlas vid frukost eller "Hej mamma!" när någon av de två äldsta kommer hem på eftermiddagen, eller den där kramen som jag med jämna mellanrum inte kan låta bli att ge. Det går förvånansvärt bra. I stället känner jag efter hur mysigt vi har det yngst och jag, när vi får de här dagarna tillsammans på tu man hand. Han låter mig ge honom alla de kramar jag nu inte kan fördela lika lätt.
Till helgen kommer J tillbaka och vår lilla duo blir den trio som vi nu ska vänja oss vid att oftast vara. Det må vara onödigt mycket utrymme för oss tre här hemma, men jag känner tydligt att än är jag inte redo att göra avkall på det. Jag vill att sängar välkomnande ska stå färdigbäddade för tillfälliga hemvändare, att pojkrummen ett tag till förblir orörda. Inte minst vill jag fortsatt kunna gå in i vårt gröna rum. Och plocka in buketter med luktärt som klänger upp i spaljén när augusti går över i september och en ny vardag tar vid.
DSC_6286

2 thoughts on “Så snabbt gick den evigheten

  1. Tomheten blir så påtaglig när det inte är som vanligt. Vi har ju våra barn till låns, men helst vill vi ju det ska vara på långlån.
    Fint att ha yngst kvar hemma och njuta av mysiga frukoststunder och middagar med samtal.
    Förstår dig tilll fullo att du vill ha rummen kvar för de som kommer hem, för hemma är nog ändå alltid hemma även om man växer upp och går vidare i livet.
    Jag kan känna luktärterna dofta ända hit och jag avundas dig att gå ut och plocka dem.
    Stor kram!

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Ja, det är helt klart en omställningsprocess, men det ska nog gå bra.
      Luktärtetiden – det är något verkligt fint att ha med sig in i sensommaren.
      Kram!

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− fyra = 2

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>