Yngst och jag

Att solen tittar fram tidig måndagförmiddag, i mörka november, är en fin sak som gör att veckan börjar bra. Helgen har också varit bra. Fast annorlunda. Yngst och jag har tillbringat den med hela huset för oss själva. Det är väl mycket hus för oss två. Vi är sällan på samma plats. Det hojtas mycket mellan våningarna. Springs mycket i trappan. Vi tycker att det känns lite tomt. Fast värre än så kan man förstås ha det. Och så är det något fint i att få längta efter någon man tycker om. Jag tror det är bra att göra det emellanåt.

Vi har tacokväll på fredagen. Det pyser nästan nostalgi. Jag dukar i matrummet, tänder alla ljusen precis så som vi brukar, fast vi sitter annorlunda. Det är lätt hänt att man har sin givna plats. Men denna kväll hamnar yngst mitt emot mig, på J:s stol. Jag blir lite full i skratt när han sitter där med sin gängliga tonårskropp och tycks försöka fylla ut rocken som "herre i huset". Han är inte speciellt bekväm med det så vi byter stolar. Han till sin vanliga och jag mitt emot. Det blir bra det också.

Vi gör saker lite olika yngst och jag under helgen. Jag tar ganska tidig och lång frukost, medan han väljer betydligt senare och mer effektiv. Han är mitt i den när jag tycker det är perfekt med en långpromenad, medan dagen är som ljusast. Han blir lite stugsittare. Men det är hans lediga helg. Och min. Och vi inkräktar inte på varandras önskan om hur vi vill använda den. Det är bra.
Middag tillsammans känns viktigt att få till, så det prioriterar vi. Och en stund innan vi sätter gång med middagsförberedelserna ser vi en sådan där solnedgång som man kan önska att man fick vila ögonen på mycket längre. Vi försöker fånga den på bild som kompensation. Den försvinner medan vi tittar.

Mörkret tar mycket plats i november. Lite i sinnet, det hör nästan till, men allra mest utanför fönstren. Solen går ner medan det ännu är eftermiddag. Då känns det extra bra att tänka att vi hamnar i advent till helgen. Det kommer bli fint att lysa upp det mörka.
dsc_6486

8 thoughts on “Yngst och jag

  1. När man har mer än ett barn är det med mysigt med de där stunderna man får med dem en och en. Jag tor att barnen uppskattar det minst lika mycket. Man umgås på ett annat vis och kan prata lite mer förtroligt. Ha det bra

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Gyllene stunder – så kan man se det och så upplevs det. Oftast i alla fall. Tonåringar kan ju ha sina små egenheter då och då. Precis som en annan gissar jag. :)
      Tack. Närmst längtar vi hem pappa J och därefter de äldsta barnen som kommer till jul. Fin längtan. :)
      Kram!

      Svar
  2. Jag är glad att du tittade in hos mig, att du hittat mig via Tove, för hur skulle jag annars ha hittat dig. Så hemtrevligt det är här. Nu följer jag och kommer åter. Ha en fin dag Mia!
    Karin på Pettas

    Svar
  3. Så fint ni har det, yngst och du! Ni är tillsammans men kan ändå känna att ni har möjlighet att både sitta ner tillsamman och ha tid för sig själv. En kravlöshet som många gånger är befriande. Man ”måset” ingenting.
    Och att sedan längta, förbereda sig mentalt är också en skön känsla.
    Förstår att det stora huset kan eka tomt nu när ni inte är så många hemma men ni fyller det med er närvaro och nu är det den som är viktig. Ni två tillsammans.
    Kram!

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


tre + = 4

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>