Det är våren som fångar mig

När jag öppnar dörren för mars månad möts jag av något grått och disigt. På väg ner för trädgårdsgången, inte kommen längre än morgonrocken runt mig, med brevlådan och dagstidningen i sikte, trilskas denna efterlängtade gäst med att fälla fina, täta droppar. Jag kan ju inte hasta för lite vårligt regn. Innan jag går tillbaka in måste jag först sakta passera gången, längs rabatten, för att se vad som lurar under vissna, färglösa men fortsatt resliga fjolårsperenner. Å´ visst … där, under den täta hubben av höstanemon, lyser gula krokusar. Jag fäster tidningen stadigt mellan arm och bål, sätter mig ner på huk och börjar bryta av de långa blomskaften från den sommar som gick. För att ge årets nya grönska utrymme att exponera sig. Sträcker kroppen en aning för att nå och fortsätter bryta av det gamla spretiga strax intill. Nu när jag ändå sitter där kan jag lika väl ta lite mer av det omkringliggande. Behöver lägga ifrån mig tidningen för att göra armarna fria.
Vänder upp ansiktet mot en ljusgrå himmel. Några hål i molntäcket inger hopp. De fint strilande dropparna verkar avta. Sittande på huk förflyttar jag mig i sidled, likt en groda, för att nå lite till ... och så lite till ... Så hör jag hur någon knackar inifrån på köksrutan. Tittar upp och ser familjens leende ansikten lutade mot rutan och de förmar munnarna till vad jag kan gissa mig till är: Frukost!
Sträcker mig efter tidningen, som inte längre är på nåbart avstånd. Den ligger blöt i gräset en bra bit ifrån. Ännu en gång får trädgårdsutstyrseln - de ändamålsenliga kläderna och redskapen - känna sig förbigångna. Jag hinner sällan ta fram dem. Glömmer att jag har dem. Det är våren som fångar mig i stunden. Och stunden gäckar mig.

DSC_2714

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


× 9 = sjuttio två

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>