Månadsarkiv: september 2014

Svisch! Så var vi där. Fredag. Igen! "Det-är-ju-för-fasiken-måndag-fredag-hela-tiden"-tanken far över mig. Att alla dagar i veckan består av lika antal timmar tycks besynnerligt när jag står mitt i fredagens arbete. Men så är det, de facto.
Kroppen som bär upp mig denna fredag morgon är betydligt spänstigare än den som vanligtvis gör sig påmind på måndagsmorgnarna. Den senare faller tillbaka ner i sängen minst ett par gånger innan jag lyckas släpa med den upp. Och jag begriper inte med vilken viljestyrka jag klarar av det, för hela den mentala biten är väl nerbäddad i sänghalmen den också. Nej, det är något helt annat så här en fredag. En mental spänst som får kroppen att kännas mer följsam. Kanske rent av en aning mer attraktiv? Jag ler ett sardoniskt leende åt mina egna tankar. Sådana leenden har jag nämligen nyligen bekantat mig med i den bok jag för närvarande läser. Den som får resten av familjen att le i mjugg. Det är alla de där nyanserna. Femtio stycken för att vara exakt. Och de är grå allihop; "Fifty Shades of Grey". Visst låter det trist? Men okej, jag tillstår, ett visst underhållningsvärde har den. Alltid lär man sig något. Som vad sardonisk och allokeras betyder till exempel, eller feromoner. Att Grey är en "han" och inte vilken han som helst. Där finns en del annat att lära också, bland de drygt 500 sidor som jag ännu inte tagit mig igenom. Jag har svårt att se att jag kommer ha någon nytta av den lärdomen. Men, det är sant, den bereder ett visst nöje. Lite som i unga år när man tog sig till kiosken och köpte Starlet och läste från pärm till pärm. Fast det  var på tisdagarna.

DSC_3561

 

Vi är på en liten tur idag, gamla Bettan och jag. Den vi gör en gång om året. Kollar hälsotillståndet. Jag förbereder henne och intalar mig att det nog ska gå bra. Man har ju hört en del historier. Om hur det bankas och slås. Ve och fasa. Jag ryser vid tanken på att hon ska behöva utstå detta. Men vi har gjort det här ihop ett antal år nu och jag har blivit varse att det mesta man har hört inte är annat än skrönor. Tvärtemot är min erfarenhet efter dessa tillfällen, att det är på få platser man blir så väl bemött som dit vi är på väg idag.
"Välkommen", hälsar ett leende ansikte när det blir vår tur. "Tack", svarar jag, nästan för oss båda. "Ta gärna en kopp kaffe. Eller frukt! Det finns där borta på fatet." "Tack", svarar jag igen och inser förstås att denna generositet är avsedd endast för mig och inte mitt sällskap. För att stunden då jag väntar ska upplevas lite bättre. Så avböjer jag artigt med att tillägga: "... men jag tror att det är bra." Jag kommer av mig en aning för att jag inte väntar mig att detta är stället där man blir bjuden på kaffe och frukt. Därför svarar jag innan jag har hunnit känna efter om det skulle smaka gott. Sedan är det ju för sent att känna efter. För jag har ingen lust att fråga om man får ångra sig. Men jag tänker ändå att de kanske skulle bli glada om man tackade ja. Det tror jag att jag hade blivit. Om jag hade varit de.
För min del spelar det ingen roll denna dag att jag tackar nej. Jag hinner inte ångra mig för allt går så fort. De är glada och trevliga. Småpratar medan de känner lite här och lyser lite där. Kollar noga in hela underredet, vilket man ju skulle kunna tycka vore lite intimt. Men Bettan bjuder glatt på det och jag blir lika glad när jag får höra att allt står väl till. Andas frisk luft gör hon också. Det var vad de sa. Att hon är miljövänlig. "Ha en bra dag", önskar det leende ansiktet när vi är på väg därifrån. Jag svarar: "Tack", en tredje gång med tillägget: "... detsamma!"
"Miljövänlig", tänker jag när vi drar oss hemåt igen efter dagens inspektion. Nja ... allt är relativt. Hon gör väl så gott hon kan. Även om cykeln är att föredra för både miljöns och mitt eget välbefinnande och det är den jag helst använder så långt det nu är möjligt, så blir jag självklart glad över att hon fick ett "OK" stämplat i rumpan.

DSC_3547

Gårdagens hembakade bröd. Det med doft av kummin. Ett av våra absoluta favoritbröd. En aning tidskrävande förvisso. Men om man har den tiden ... och gillar att servera hembakat bröd ... ja, då rekommenderar jag varmt att ta sig tiden att baka. Nedan serveras recept. Det ska helst ligga och vila över natten, insvept i både bakduk och frotté. Vi tjuvstartade förstås. För vem kan hålla sig när det doftar ljuvligt i hela huset av hembakat, nygräddat och fortfarande ljummet bröd?

DSC_3535

Kumminbröd 

Dag 1:
5 dl grovt rågmjöl
1 msk stött kummin
5 dl vatten

Blanda mjöl och kummin. Koka upp vattnet och häll över. Blanda väl. Täck bunken med plastfolie och låt stå över natten.

Dag 2:
5 dl vatten
50 g jäst
7 dl grovt rågmjöl
5 dl rågsikt

Värm vattnet fingervarmt. Rör ut jästen i vattnet. Häll jästblandningen i degen från första dagen. Arbeta också in 7 dl rågmjöl och 5 dl rågsikt. Låt jäsa övertäckt ca 4 timmar i rumstemperatur.

Tillsätt därefter resten av ingredienserna:
1,5 msk salt
1,5 dl mörk sirap
3 dl grovt rågmjöl
7-8 dl rågsikt

Arbeta degen smidig. Låt jäsa övertäckt 20-30 minuter. Knåda degen på mjölat bakbord och forma den till 2 sprickfria limpor. Lägg dem på plåt med bakplåtspapper och låt jäsa ytterligare ca 20 minuter. Grädda bröden på nedersta falsen i 200 grader ca 1 timme.
Linda in bröden i bakdukar och frottéhanddukar och låt dem ligga på galler över natten.

När det är dags att skära sig en skiva brer vi den med smörgåsmargarin som jag blandar själv.

Mixa:
250 g rumsvarmt smör
1,5 dl rapsolja
1 dl vatten
några nypor havssalt

Två hjul och styre - det är perfekt.  Jag tycker om att cykla när jag ska handla. Istället för att ta bilen. Vi bor så att det är fullt möjligt. Promenera är också ett alternativ. Om man har tid. Och om man får plats med att packa varorna i en ryggsäck. Att bära hem dem i kassar ... nja, tveksamt ... då upplevs genast avståndet som lite längre. Och det skulle slita onödigt mycket på axlar och rygg. Men två hjul och styre, en rygga och en cykelkorg - då klarar men det mesta.
Den glada optimisten i mig gör förstås en del missbedömningar. Det finns onekligen de gånger jag verkligen undrar hur det ska te sig för mig att cykla hem. Om det överhuvudtaget är möjligt att ta sig hem. På cykel alltså, fullpackad, med ex antal varor som inte direkt är dimensionerade för denna form av hemtransport. Hittills har det gått bra varenda gång. Visst innebär det att jag ibland får stuva om för att få plats med allt. De gångerna, när jag lite oroligt undrar hur väl pumpade däcken är, kan jag faktiskt känna mig som en riktig miljökämpe. Som väljer cykel framför bil. Somliga gånger till och med regnar det.

Men alltså ... det finns ju dagar ...  dagar när bilnycklarna retsamt tycks dingla på en krok precis framför ögonen. Idag är en sådan dag. När regnet öser ner och kummindoft virvlar runt i köket och i hallen. Ett välkomnande mottagande när man kliver in. Men just nu är jag på väg ut. Medan kumminbrödet jäser bestämmer jag mig till slut för att ta bilen för att åka och handla. Jag hade tänkt att cykla, men så tar regnet i och alla moln är gråa och jättetighta. Och jag måsta ju vara tillbaka tills brödet har jäst färdigt.  Och om jag nu tar bilen så kan jag ju passa på att handla så mycket mer. Jag till och med lyckas övertyga mig själv om att jag inte skulle ta mig hem på cykel. Det känns lite bättre så. Och så vet jag ju säkert att jag hinner hem till brödet.
Och visst! Jag får med med mig allsköns saker. Saker som är lättare att få med hem när jag nu valde bilen. Saker som inte ens stod på listan över inköp. Bra jobbat! På listan skriver jag ju bara upp det vi behöver. Eftersom jag i regel annars inte får plats med allt när jag cyklar hem.
Doftar gott av kummin, det gör det fortsatt när jag kommer hem. Och min bedömning att hinna hem till den färdigjästa degen visade sig i alla fall vara helt rätt. Timern larmar som på beställning, när den sista av alla varor, både av de vi behövde och de helt onödiga, läggs i skafferiet.
Men jag hann ju också stanna och prata länge med en go kompis, som jag kolliderade med mitt bland alla lökar i grönsaksdisken. Mötet gör mig glad. Det var en bra kollision. Och jag hade inte hunnit stanna och fått med mig den där goa känslan som varar länge efter en bra kollision, om jag hade valt två hjul och styre framför bilen denna regniga tisdag. I alla fall inte i kombination med hembakat kumminbröd.

DSC_3529

 

Måndag. Igen! Jag tänker: Povel. Inte just för att huvudet känns så tungt. Mer för att kroppen är trött. Inte för att den precis har någon anledning att vara trött. Den har till största del fört ett vilsamt liv och fått sig en rejäl portion av sol och värme under helgen som passerat. Det sinnliga har också fått sitt med en fängslande bok uppkrupen i en solstol i rummet ute, härliga middagar med familjen där vi låtit smaklökarna få stort spelrum, väldoserad mängd med trädgårdsfix och inga tider att passa. Men det är ju det där att man "ska på att igen".
Solen som visat sig hela helgen kanske förtog sig, för den är inte heller på hugget denna morgon. I alla fall inte under frukosten. Den tvärvägrar. Det blir allt mörkare under stunden vi sitter runt frukostbordet. När yngst är på väg att cykla till skolan är det regnkläder som gäller.
Då är det faktiskt mer klipp i mig än i det ultravioletta. Jag tar jag mig samman och klär mig för en rask promenad. Solen hänger på. Den kommer fram och gör mig sällskap. Kanske lyckas jag frigöra energi som smittar. Det förändrar måndagen avsevärt. Det skulle varit okej även om solen tagit en vilodag. Den har ju faktiskt legat i betydligt bättre än jag under helgen. Men en rask promenad är ett bra sätt att få fart på måndagsmorgonen. Veckans startskott.

DSC_3504

 

Brittsommar ... indiansommar ... vad var det nu de sa på radion i morse? När jag tidigt och sömndrucken tassade ner i köket för att fixa frukost. Jag minns inte. Jag hörde nog inte ens ordentligt. Men sommar är det i vart fall idag. Och jag gissar att många sitter inne och inte vill något hellre än att få vara mitt ute i den.
Tiden för fredagens frukostbestyr avslöjar en daggvåt gräsmatta som solen ännu inte hunnit värma och torka. Växtverk, tänker jag, när jag tittar ut på den gröna mattan. För så ont måste det nog göra, får mina barndomsminnen mig medlidsamt  att tänka, när jag ser vilken effekt värmen och de daggvåta septembermorgnarna har på gräset. Vi klipper och klipper ... Men kanske är det precis vad många önskar att de fick göra idag, istället för att vara upptagna med allt det som kommer med vardag, skola och jobb.
Fast en väldigt bra sak som kommer tillbaka med vardag, skola och jobb, som man inte riktigt uppfattar i semestertider: Den goa fredagskänslan!

DSC_3502

 

När kreativiteten flödar kan det vara bra att hitta något att gå loss på. Något som ger en känsla av att våga ta ut svängarna. Där det inte gör något om utgången kanske inte blir riktigt som man tänkt sig.
Att hålla sig till små arrangemang i gröna rummet bjuder ofta in till skaparkänsla. Dörren, tänker jag, den får bli mitt offer. Dags för uppfräschning. Låta den klä sig efter säsong. Så jag låter en krans av tvinnat björkris få utgöra stomme. En björkriskrans som blivit kvar på dörren sedan i våras. Jag klär den med vad jag finner när gröna rummet bjuder på de läckerheter som är som bäst när sommaren håller på att bli höst. Och jag tycker den blir fin, dörren, i sin septemberstass. Ibland får man till det.

DSC_3493

DSC_3482Torkväder. Jag hänger tvätten ute. Konstaterar att nu är det kläder med långa ben och långa ärmar som tar mest plats på linan. Linne och shorts börjar bli utbytta. Snart ny säsong. Höst. Dags att börja klä sig lite varmare. Göra sig beredd på dagar, kanske framförallt morgnar och kvällar, som är lite kallare. Vi är redan där.
Det får mig onekligen att grunna en aning på garderobsinnehåll. Jag går igenom det i tankarna. Kommer fram till att det nog håller för den kommande tidens temperatur- och väderskiftningar. Visst, det vore ju kul att fylla på. Och kanske byta ut en del. Men behövs det? Hm ... en fråga med vitt skilda svar.
Äldst har en fantastisk förmåga att fylla på. Att shoppa loss. Jag kan dela den härliga känslan med honom. Den härliga känsla som det faktiskt ibland kan vara att sätta sprätt på pengar. "Va!", utbrister mellan med ett uttryck i ansiktet som tydligt visar fullständig oförståelse, "Tycker du det är härligt att göra av med pengar?" Mellan som verkligen, så länge det bara går, drar ut på stunden innan det blir dags för nya inköp. "Jag tänker alltid", säger han, "vad kan jag göra istället för de här pengarna?" Då tittar äldst och jag på varandra: ???
Så har vi yngst. Han förhåller sig rent praktiskt till de här bestyren. I alla fall när det gäller klädinköp. Han tar sig till butiken och springer rätt på det han vill ha. Bestämmer sig på en gång. "Men", säger jag, om jag följt med som smakråd, "ska du inte se dig om och prova lite mer först?" "Varför då?" Han köper det han behöver, pang på bara. Kolla in mer när man redan sett något man vill ha! Vad ska det vara bra för?

Om man liknar vår trio med det där bekanta äpplet, från det omtalade trädet, som enligt vad man säger inte faller så långt bort, så tycks de ha fallit från väldigt spretande grenar. Men det är faktiskt ingen annan än du och jag som är förälder till denna sammanlänkade lilla skara. Det är väl skaparglädjen, gissar jag, som gett denna mångfald.

Ny månad. September. Den andas väldigt mycket nytt. September är väldigt mycket nytt för mig. Ja, mitt nya år börjar faktiskt nu. Det är i september jag känner att jag är tillbaka på banan igen. Efter en sommar som är som ett enda stort fyrverkeri. Mycket mer än det som är vid tolvslaget när december tar klivet in i januari. Sommar är som crème de la crème. Den maffiga avslutningen på något oerhört efterlängtat.
Fast sommar är förstås mer än en dans på rosor. Även om rosorna blommat flitigt denna sommar och friska vindar under soliga, varma dagar fått dem att virvla runt. Nej, enbart en dans är det inte ... det finns en del retliga taggar. Somliga gör ont. Men jag plockar små buketter och tar bort de taggar som gör mig mest illa. Jag kanske inte kommer åt alla, men det är bara på sommaren buketten finns att plocka.
Även om rosorna fortsatt blommar så är det ändå floxens tid att ha sin renässans. Jag formar händerna kring de vidlyftiga klasarna, sätter näsan intill och drar in. För denna sommar finns det, efter lååååång tid, äntligen plats för alla underbara dofter att tränga djupt in när jag sätter ner snoken i alla härligheter. Polyper som dragit sig tillbaka har gett livet en ny dimension. Jag njuter till fullo sensommarens alla dofter. Fast när floxen vilar i mina händer och jag borrar in näsan i dem, då går jag tiden lite i förväg och säger högt: "Det doftar höst, så jag tycker." För precis så pappa, vet jag att du skulle ha sagt.

DSC_3463