Två hjul och styre - det är perfekt. Jag tycker om att cykla när jag ska handla. Istället för att ta bilen. Vi bor så att det är fullt möjligt. Promenera är också ett alternativ. Om man har tid. Och om man får plats med att packa varorna i en ryggsäck. Att bära hem dem i kassar ... nja, tveksamt ... då upplevs genast avståndet som lite längre. Och det skulle slita onödigt mycket på axlar och rygg. Men två hjul och styre, en rygga och en cykelkorg - då klarar men det mesta.
Den glada optimisten i mig gör förstås en del missbedömningar. Det finns onekligen de gånger jag verkligen undrar hur det ska te sig för mig att cykla hem. Om det överhuvudtaget är möjligt att ta sig hem. På cykel alltså, fullpackad, med ex antal varor som inte direkt är dimensionerade för denna form av hemtransport. Hittills har det gått bra varenda gång. Visst innebär det att jag ibland får stuva om för att få plats med allt. De gångerna, när jag lite oroligt undrar hur väl pumpade däcken är, kan jag faktiskt känna mig som en riktig miljökämpe. Som väljer cykel framför bil. Somliga gånger till och med regnar det.
Men alltså ... det finns ju dagar ... dagar när bilnycklarna retsamt tycks dingla på en krok precis framför ögonen. Idag är en sådan dag. När regnet öser ner och kummindoft virvlar runt i köket och i hallen. Ett välkomnande mottagande när man kliver in. Men just nu är jag på väg ut. Medan kumminbrödet jäser bestämmer jag mig till slut för att ta bilen för att åka och handla. Jag hade tänkt att cykla, men så tar regnet i och alla moln är gråa och jättetighta. Och jag måsta ju vara tillbaka tills brödet har jäst färdigt. Och om jag nu tar bilen så kan jag ju passa på att handla så mycket mer. Jag till och med lyckas övertyga mig själv om att jag inte skulle ta mig hem på cykel. Det känns lite bättre så. Och så vet jag ju säkert att jag hinner hem till brödet.
Och visst! Jag får med med mig allsköns saker. Saker som är lättare att få med hem när jag nu valde bilen. Saker som inte ens stod på listan över inköp. Bra jobbat! På listan skriver jag ju bara upp det vi behöver. Eftersom jag i regel annars inte får plats med allt när jag cyklar hem.
Doftar gott av kummin, det gör det fortsatt när jag kommer hem. Och min bedömning att hinna hem till den färdigjästa degen visade sig i alla fall vara helt rätt. Timern larmar som på beställning, när den sista av alla varor, både av de vi behövde och de helt onödiga, läggs i skafferiet.
Men jag hann ju också stanna och prata länge med en go kompis, som jag kolliderade med mitt bland alla lökar i grönsaksdisken. Mötet gör mig glad. Det var en bra kollision. Och jag hade inte hunnit stanna och fått med mig den där goa känslan som varar länge efter en bra kollision, om jag hade valt två hjul och styre framför bilen denna regniga tisdag. I alla fall inte i kombination med hembakat kumminbröd.
