Det tar sin lilla tid

Det lyser varmt och ljust in genom köksfönstret. På bordet ligger informationsblad och kataloger inför valet till våren och pockar på uppmärksamhet. Jag känner att jag borde lägga tid på att läsa dem och bli bättre insatt. Nu är valet i och för sig inte mitt. Men som förälder vill jag kunna bolla idéer, ge råd om det önskas och jag vill vara engagerad. Turen har nått yngst att fundera på gymnasieval och det är en hel del att tänka på. Tredje gången gillt, så jag borde redan ha bra koll. Men jag kommer inte ihåg allt, det är så mycket att tänka på. Skolan har bjudit in till informationsmöte. Jag hoppas det ska få saknade bitar att falla på plats.
Jag låter tankarna glida in i sol och trädgård. Perfekt kombination. Från det av höstsolen uppvärmda, upplysta köket tar jag mig ut i gröna rummet. Jag röjer upp en del av allt som blivit liggandes kvar alldeles för länge. Det börjar gå runt lite för fort i mig vid tanken på att vi har bjudit hit en sann trädgårdsentusiast för att få tips, idéer och inspiration, i hopp om att detta ska leda till förnyelse och förbättringar. Det är en person som jag förknippar med så många proffsiga trädgårdar att jag misstänker att självkännedomen om oss som trädgårdsmänniskor är bortom all räddning. Istället för att bara luta mig tillbaka och invänta alla goda råd som jag hoppas ska ge vidare handlingskraft, känner jag nästan att trädgården behöver vara näst intill tipp topp redan inför besöket. Men det är förstås också spännande och jättekul. Så jag roddar. Tappar räkningen på hur många säckar med trädgårdsavfall jag tar till tippen. Skulle allt läggas på komposten så blev det ett berg. Lite här och lite där. Lite nu och lite då. Det ger resultat.
Fast det tar sin tid. För rätt vad det är så blockerar kaprifolen min väg. Ett par blommor i efterblom, som sänder en doftslinga där jag ska gå förbi som inte går att motstå. Sen är det säsongens alla ringblommor och krasse som var och en tycks ropa: "Se mig!" Det är då jag, iklädd leriga gummistövlar och jordig från knä till fingertoppar, från köket tycks höra en irriterad jäsdeg hojta: "Men hallå! Du glömmer väl inte mig!?"

DSC_3650

DSC_3646

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 2 = två

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>