Eftersom hösten har varit så mild där vi bor, har trädgårdens krukor med medelhav campat ovanligt länge i gröna rummet i år. Runt omkring har grådiset stått så tätt att vi just inte haft så mycket glädje av det. Men någonstans i bakhuvudet har jag med mig att oliver vill ha en köldknäpp för att sätta frukt till nästa säsong. Så vi har väntat ... å´ väntat .... Nu  har den lilla oliven slutligen fått flytta in i orangeriet, efter en helg som bjöd på de två första graderna under nollstrecket. Jag är tveksam till att detta grepp kommer bjuda på det stora nöjet att få skörda oliver nästa år, men kanske ändå turen att få se lite fruktämnen. Att få oliver att hinna mogna i vårt klimat - går det ens? Nå väl, den större av de båda står i alla fall ännu ute i hopp om att bättra på oddsen för nästa sommar.
Orangeriet, som var vårt sommarprojekt och som fortfarande väntar på finputsning, står så pass färdigt att det fullt ut kan nyttjas för sitt ändamål. Nöjet blir ett helt annat att ordna med vinterförvaring till de som annars tappar livslusten när kylan sätter in. I ett mörkt utrymme i källaren har de tidigare inte bidragit till mer än ett hårt slit när de ska kånkas. Men nu kan vi fortsatt sitta som i en grön liten oas när vi tar sen frukost eller fika under lediga dagar. Ännu håller det så många plusgrader att växterna fortsatt är gröna. Den som lyckas charma mig mest är nog ändå Limone. Grönska, blomning och frukt på samma gång och kanske hela vintern. Det får mig att vilja ta många fikastunder i orangeriet. Nu ser vi dessutom fram emot skörd. Det gör mig lite extra glad.