... mer utrymme för det där som inte riktigt blivit prioriterat tidigare. Det väcker lust hos de gröna fingrarna och en vårtörstande själ. Vi gräver landet, utökar med ännu en odlingslott, förbereder för mer plats och bättre förutsättningar för en blommande slänt, vänder ner gödsel i jorden och går förstås emellan med en kopp kaffe med jämna mellanrum. Den där lilla tåren som förstärker känslan av att allt hårt arbete, som det ju faktiskt är, är lustfyllt och underbart välgörande. Vi äger vår tid och tycker att tillvaron är när den är som bäst.

Sommarens primörer sås och och potatisen hamnar i jorden. Måstre sträcka på benen och ryggen. Vi gör det med en promenad till narcisslunden. Varje vår förundras jag över att att se detta överdåd av påsk- och pingstliljor. Det har en gång legat ett trädgårdsmästeri intill. Från när jag var liten minns jag flera stora växthus som nu är nedtagna. Ett hav av förvildade vårblommande lökar minner om en trädgårdsmästare.

Det är också vitsippornas tid. Och blåsippornas! Som jag har letat, men nu har jag funnit platsen där blåsopporna vill vara. Så vi tar promenaden också genom det vajande vita. Känner doften av nygrönska. Och där nånstans stoppar jag näsan djupt i de små ljuvliga blå.