Djupa, mörka, småländska skogar. Mellan är chaufför och jag sitter bredvid. Det är bara han och jag idag. Inte "bara" förstås. Tvärtom. Det är stort att vara två. Att vara två med ett av barnen är särdeles stort. Att han är chaufför och jag är passagerare känns omvänt och nästan lite fånigt. Det får min roll som förälder att vilja kompensera.
Djupa skogar i älgjaktstider. Vi har väntat ut gryningen som sägs vara tiden då skogen är som mest i rörelse. Låter blicken glida in i utkanten av tallar längs med vägen. Inga älgar, knappt några möten. På väg till glasriket. Skogsvägarna känns som våra denna morgon. Vi får ha dem nästan alldeles för oss själva tills vi når "KulTuren"; en vägledande skylt som antyder att vi är på rätt spår.
Vi har en bra dag tillsammans. Bland allt det som inte längre är vad det var. Glasbruk som inte längre finns och glasbruk som har blivit centrum för outlet. Vi fyndar av det mer okulturella slaget. Men vi väljer också att titta på konstglas och bruksglas som fortfarande har en plats i glasriket och vi tar en liten vända in i hyttan. Där arbetarna fortsatt blåser sitt glas precis som de alltid har gjort. Och där mellan för första gången får se dem göra det. Hoppas de blir fler.