Om man i adventstid vill få något gjort medan det är dagsljus - ja, då får man börja sent och sluta tidigt. Väckarklockan gäckar på uppmärksamhet medan det ännu är nattsvart ute. Trevande letar jag mig fram när jag lyckats kasa benen över sängkanten och fötterna verkat få fäste mot golvplanken. I ett försök att vänja ögonen sakta tänder jag dimmern, bara lite, för att göra starten på dagen så skonsam som möjligt. Tills jag når badrummet. Där står min man och rakar sig - i 200W känns det som. ”God morgon”, säger han med oförskämt pigg röst. Alltid uppe tidigare än jag, men inte många minuter. Ändå tillräckligt för att befinna sig i ett mycket mer vaket tillstånd. Jag måste först släpa mig fram till tvättstället, blaska en rejäl portion iskallt vatten i ansiktet, sedan kan jag svara med en röst som bär: ”God morgon”.

Jag vill gärna vakna efter att ljuset nått morgonen. Det dröjer ännu några månader innan vår väckarklocka är i harmoni med morgonsolen. Längta dit vill jag inte. Tiden går fort nog ändå. Advent kommer verkligen lägligt. I grannarnas fönster lyser redan adventsstjärnor. Mörkret sluter inte längre om lika hårt. Själv har jag låtit trappan få en touch av jul. Till kvällen ska jag tända ljusen och lysa upp entrén.
När dörrkransen har hamnat på plats och krukorna fått en bädd av mossa, några vinteräpplen, ljung och kvistar med lav, känns det som om dagen bara börjat. Nu har jag liksom blivit igångsmord. Då anar jag redan solljuset närma sig grannens taknock och vet att sedan dröjer den inte länge förrän den försvinner där bakom. Skuggorna spelar spratt när jag försöker fånga krans och krukor på bild. Nu är det brått. Tar några foton. Så går jag in i köket,  kokar en stor "balja" med varm choklad och brer prickigkorvmackor med hembakat bröd. Känner mig som när jag var barn. Det får bli min lunch idag. Lite sen. Men medan solen ännu lyser in i trädgårdens gamla drivhus. Där dukar jag för en stund med myslunch.