Hos en skön familj i Sörmland bor min namne. Det är just inget märkligt med att hitta Mia där. Lite mer underligt kanske och faktiskt en aning brutalt kan man tycka, att dessa trevliga människor har förpassat henne ner till källaren över vintern. Jag har träffat henne. Något ”of season” skulle man kunna säga. Inte hennes rätta jag kanske. Det skulle klä henne att vara lite mer … fruktsam faktiskt, men jag sträcker lite på mig när jag får veta att hon är döpt efter mig.
Känner att jag borde ha sagt att Mia mår bra av att duschas svalt någon gång i veckan. Och att hon borde lusbehandlas förebyggande inför vintern. Kanske vet inte familjen att citronträd har en tendens att annars få löss under vinterförvaringen.
Jag tittar stolt på mitt eget citronträd som jag går ner i källaren för att släcka törsten på någon gång i veckan. Min fina citron som är det verkliga skälet till att det finns en planta på annan plats som bär mitt namn. Ger en snabbdusch med blomsprutan och tänker att vintervistelsen just inte är festligare här än för Sörmlandsmia. Men vad gör man med medelhavsväxter i ett vintrigt Sverige?  Med lite omsorg så funkar det bra. Det är faktiskt dags att skörda när som helst. Och det har fullt med kart. Till våren kommer det med största sannolikhet, likt tidigare vårar, att blomma storslaget. En doft som är alldeles ljuvlig.
Då vill man inte gärna ha polyper i vägen. Nu har doktorn satt in det grövre artilleriet. Stridslysten tar jag till kamp mot min polypminerade nästa. Till våren vill jag känna doften av blommande citron!