Luciamorgon. Jag minns hur jag som barn brukade titta på Lucia och lyssna på all musik, uppkrupen i soffan framför tv:n. Med adventsljus tända och med lussebullar och pepparkakor framdukat som frukost. Denna mörka, tidiga morgon. Pirret i magen - snart är det jul. Så stämningsfullt att jag fortfarande kan anamma känslan.
I år har jag haft förmånen att fira Luciamorgon i kyrkan. Det är ett skönt sätt att starta dagen på, en mörk morgon i december. Härliga barndomsminnen till trots måste jag säga att detta är svårslaget. När lamporna släcks och alla tystnar. Förväntansfulla. Att se den enorma kronan mitt i taket blänka och skina med alla sina tända ljus. Se hur den sprider ett varmt sken i den stora kyrkan. Hur ljusen kastar skuggor längs med altargången. Så kommer Lucia med sitt följe. Nästan lite magiskt. Alla verkar sträcka sig så långt man kan för att se mesta möjliga av tåget. Helst vill man höra. Höra alla fina Luciasånger. Själv få sjunga med i psalmer och julsånger. Lyssna och ta in allt vad prästen har att säga. En präst som är sådan jag önskar att alla präster vore. Som säger sådant som jag inte hört någon annan präst säga. Får den stora församlingen att skratta. Får oss att känna just det behagliga som vi alla mår bra av att få en stund för. En musikkår som spelar julig storbandsmusik så att man känner håret resa sig nacken. Och så små tärnor, söta som socker, som sjunger om att det finns änglar en afton i december – änglar av guld med små trumpeter.