Vissa tider är det extra trivsamt att få vara den som hör resten av familjen komma hem. Denna är en sådan. Det är något redan med hur dörrhandtaget trycks ner. Hur man hör dörren öppnas. Hur de första stegen tas in till hallen. Att märka hur det från dessa ljud tycks pysa ut något behagfullt som intar hemmet. Som lägger sig som ett skönt töcken mellan väggarna. Innehållande förväntan … lust … glädje … Det känns som om man på något härligt paddlande, vadande sätt tar sig fram genom rummen. Kanske ut i hallen där man nyss hörde ljuden. Ofta behövs inget sägas. Man ser hur uttryck i ansiktet signalerar uteblivna ord. Blickar som möts och talar. Näsvingar som fladdrar till för att fånga de dofter dagen gett. Ögon som söker efter något nytt som tillkommit. Känslan av ett varmt nybakat bröd i händerna. Skära en skiva, lukta och smaka för att upptäcka vilka kryddor som gömmer sig däri. Nyfiket lyfta locket på en kakburk. Ta en titt efter säcken. Den som gömmer klappar några dagar före jul. Glädje och förväntan smittar och klamrar sig fast. Det är skönt att det finns en tid för detta. Att låta sig vaggas in i det den öppnar upp för.