Monthly Archives: January 2014

• 1 Comment

•

Det är skönt att höra gruset slamra genom dammsugarslangen. Skönt att känna tillfredsställelse i något så banalt som ett rent hallgolv. Hallgolvet där gruset låg som en tjock matta när jag passerade i morse. Som troligtvis i flera dagar har legat där likt ett grustag och satt vinterklädda fötter i glid som över en rullstensås. Fast jag inte har märkt det. Förrän idag. Grus som fick mig att stanna upp. Som fick mig att hämta kraft. Inte fysisk, men själslig. Det fick mig att hämta själslig kraft. Fick mig att få lust att städa. Fick mig att känna hur skönt det är att städa. När hände det senast? Har det någonsin hänt? Men inget av det som funnits de senaste dagarna har någonsin funnits tidigare. Inget av detta har tidigare hänt. De senaste dagarna har flutit ihop som till en seg massa omöjlig att få isär. Får mig att undra om det ens har hänt nu. Har det verkligen det? Jo… jag vet ju att det har hänt. Och jag har vetat länge att det skulle komma att hända. Men jag har inte vetat när och inte hur det skulle bli. Nu vet jag lite hur det är. Hur det är för mig. Jag tror inte man ska ha ambitionen att tro sig veta hur det är för någon annan. Jag tror risken är för stor att hamna helt fel. För mig är det ledsamt. Ledsamt men också glatt. Och både det ledsamma och det glada är fint. Storslaget känns som fel ord, men ändå inte. Ett ord med risk att misstolkas. Men om man väljer att inte misstolka…

Livet talar till mig med nya språk. Språk som jag inte tidigare har hört. Språk jag inte visste fanns. Förundrad märker jag hur dagsljuset och stunden på kvällen, omgiven av min familj, får mig att hantera dem, nästan förstå dem. På nätterna förefaller de helt obegripliga. De väcker mig. Jag ligger med huvudet mot kudden och hör mina hjärtslag. Vänder mig om på rygg för att slippa höra hur det dunkar. Fast i mörkret hittar jag inte tråden att nysta upp det trassliga… det obegripliga…
Men vardagen börjar ta lite mer plats nu. Och nätterna låter mig vila lite mer. Tänder ett ljus och begrundar. Tänder ett ljus på sin givna plats varje dag. Ibland blir jag ledsen. Ibland får jag en känsla jag inte finner ord för, så svår att komma överens med, som sitter rent fysiskt i magtrakten. Ibland känner jag mig väldigt lugn. Närvaron är alltid densamma. Så oerhört påtaglig. Mår bra av det. Överaskas av att denna del i livet är så mycket.

DSC_2447

•

När vi avrundar helgen är det lika många minusgrader ute som det var plusgrader tidigare vid frukost – fem stycken. Jag går ut och fyller på vedkorgen. En gammal lådstol från mormor och morfar, som sedan länge är tömd på de leksaker den en gång innehöll, får agera fikabord. Vi ställer den nära kakelugnen och sätter oss själva intill. En knastrande brasa och en kopp kaffe på tu man hand - du och jag. Ett skönt sätt att avluta årets första, goa, vanliga helg.

DSC_2424

 

•

Vi har en helg när handbollstrunken står packad i hallen. Äldst och yngst i familjen, tillika coach och spelare, är på väg till match. Min tanke var att agera publik. Handboll är en trevlig publiksport. Men halsen känns igenkorkad och något kirrar runt i magen som gör mig lite illamående. Mår kymigt och istället för att heja fram spelarna på planen går jag tassande kring här hemma. Lyssnar på bra musik. Hostar och bestämmer mig för att göra något snällt för halsen – en stor balja med varmt te. Lurar lite på hur jag ska vara snäll mot magen. Kanske några pepparkakor? Men strax därefter blir det istället en ny stor mugg. Nu full med varm choklad med en rejäl dos av samma kryddor som annars används till pepparkaksbaket. Spetsar med en klick vispad grädde som lägger sig som ett härligt fluffigt moln över chokladen innan jag ser den flyta ut som till ett snötäcke. Huvudvärken lurar, men en stund på soffan medan jag brottas med att hålla sidan upplagen i tidningen jag valt som sällskap, samtidigt som jag försöker hålla händerna slutna kring den stora chokladkoppen, verkar få huvudvärken att tröttna för strax tar den vägen någon annanstans. Och där ligger jag nöjt medan det kymiga inte längre tränger på så envist och konstaterar att doktorns ordination med ”det grövre artilleriet” verkligen har gjort susen. Jag känner inte bara smaken av den lena, krämiga chokladen med det pikant pepparkakiga, jag känner också doften av varenda liten smula kakao, kanel, kardemumma och apelsin. Jag ger villigt upp tidningen och lutar mig istället tillbaka, medan jag blundar och låter mig omslutas av alla smaker och dofter som härligt retar sinnena.

DSC_2422

•

En grå morgon i början av januari gapar julen tom och mörk. Utsopad - ”ofinns”. Tomt är det också i de pavor som storvinsten gav under det gamla årets sista lotteri. Det forna innehållet skvalpar nu runt i helgrunda magar. Tillsammans med allt annat gott som helgerna lät kylskåpet fyllas med. Kylskåpet som nu också är ... inte tomt, men mindre välfyllt. En julstjärna, med flera fallna blad, står kvar i fönstret. Den är nog ensam här i huset att påminna om julen som nyligen gjorde visit.  Julen som redan känns långt borta. Fast en mässingsstjärna sällskapar där den hänger på huvudgaveln på den gamla järnsängen. Men den har blivit kvar där sedan den hängdes upp till advent för några år sedan, så den känns inte längre så julig. Det finns några sådana saker till. Saker som blivit glömda när julen packats ner och sedan fått bli kvar för att de är fina där de är.
Vi har anhörig som också tycker det känns tomt. Anhörig som känner sig tom därför att kropp och själ efter ett långt och innehållsrikt liv inte längre är desamma. En snabbt accelererande förändring under advent och jul. Den tid vi trodde skulle finnas för samvaro och vila. En tunn kropp som numer orkar vida från vad den en gång visat prov på. En kropp med ett innehåll som känns obekant. En själ som tröttnat, som inte längre verkar vilja. Vad gör man? Vad kan man göra? Man fixar med praktiska saker och försöker vara rationell. För att det ska bli så bra som det bara är möjligt. Allt medan det är svårt att se … gör så ont att känna. Medan man ibland inte alls står ut. Och så finns man. Förvånande stark och kraftfull finns man. Finns intill och ständigt redo. Väldigt lite vila …

Hur mycket jag än gläder mig under advent … hur härligt det än är med jul … hur tomt det än blir när den sopas ut … Det är skönt att gå vidare! Skapa plats för nytt. Det nya året tvingar oss in i förändring. Man gör bäst i att ”hänga med” - anpassa sig efter nya förhållanden. Förhållanden som man ändå inte själv kan rå på. Låta det vara tillåtet att få känna sig liten. Men också låta det vara tillåtet att få tänka på sig själv. Låta mig och mina nära - mina allra närmsta - få ta plats. Så när äldst i trion nollade om och gick från tonåring till nästa decennium – då firade vi! Vi kan glatt se tillbaka på och länge ha med oss den bästa dagen under advent och alla helger. Det känns så bra att ha med den in i det nya året. ”Nya året”! Hm … jag smakar på det. Välsmakande. Aromatisk, förförande smak av något nytt, outforskat. Något hoppfullt. Något att bli nyfiken på. Något som ger lust att glatt gå vidare. Något som ger kraft. Kraft att åter tampas när det behövs.

I fönstren gapar gluggar efter stora adventsstjärnor som tagits ned. Fönster med gluggar som denna dag enbart släpper in ett grått dis. Tomt och mörkt där också. Idag! Men jag vet att samma gluggar, vilken dag som helst, kommer att ge plats för januariljus och vårsol. Januari för mig betyder vårkänslor den första dagen som solen visar sig på himlen. Den står inte jättehögt, men lite högre än i december och den ger ett ljus som får det att bubbla inne i mig. Ett härligt vårbubbel. Bara tanken räcker långt för mig. Jag gläder mig till ett nytt, spännande år.

DSC_2400

DSC_2406