Monthly Archives: February 2014

•

Ibland stannar livet. Lyfts ur sitt sammanhang. En kort tid blir en evighet. Man tar sig igenom ett obekant innehåll. Såras, gläds, förundras. Så lyhörd. Så själsligt receptiv. ”Nya fönster öppnas”, sa någon till mig. Någon som för mig har stor betydelse när min tillvaro faller utanför ramarna och det känns som om verkligheten ”ofinns”. En overklighet som är så verklig att den gör ont.
Reder mitt bo med varsam hand, för de jag vill ska finna sig väl tillrätta. Där vill jag vara i lugn och ro tillsammans med dem. Där vill jag kunna landa mjukt. Men så tvingas jag till möten jag är på väg att krypa ur mig själv för att slippa. De tränger sig på och slår sig ner. Jag kan inte göra något som förhindrar det. Ett hot jag inte kan mota bort. Lämnar kroppen just där. Allt mitt inre tar vägen någon annanstans. För att slippa ta in sådant jag inte vill höra. Sådant jag inte vill känna. Men du finns där. Blir mina öron. Lägger bitarna på plats. Visar mig hur väl allt hamnar, var bitarna passar, när det sedan är du och jag. Det sedan som jag längtade efter långt före. När det jag inte vill möta är över och jag har krupit tillbaka in i mig själv.

Men jag har också öppnat fönster som vetter åt andra håll - som släpper in något behagligt. Stärker mig. Som får mig att förundras över att det finns ännu en dimension. Ett extra skikt jag inte visste fanns. Som jag aldrig kunnat ana skulle finnas. När jag själv har svårt att hålla fönstret öppet, fast jag inget hellre vill, då kommer varsamma händer till min hjälp. Ställer det på vid gavel och låter mig ännu en stund få finnas bland det som är lätt att andas. Det som lenar och låter mig läka i min egen takt. Som försiktigt hjälper livet att åter hamna på plats. Tillbaka i sitt sammanhang. Flera små steg från då till nu. En kort tid - en evighet.

DSC_2503

 

•

Måndag – fredag. Hela tiden. Ja, så känns det faktiskt ofta. Den där goa fredagskänslan som sätter in redan torsdag kväll. För att tillta fredag morgon och spricka ut i fulländning tidig fredag eftermiddag.
Jag hör yngst komma genom dörren. Fredagen bubblar i honom. Han berättar glatt hur han och kompisarna, ett helt gäng, har bestämt i skolan tidigare under dagen att de ska spela spel lite senare, indelade i två lag. Sådant som det bara finns tid för när helgen tar vid. Hela ansiktet avslöjar hur kul han tycker det ska bli.
Undrar lite hur äldst har det där han är. Ringer och kollar. Å´ visst – även där har den goa lunken, som endast en fredag kan bjuda, infunnit sig.
Du kommer hem och vi tar en fika tillsammans. Pratar om hur dagen har varit. Från hallen hör vi plötsligt dörren öppnas. Sedan stängas. Prat. Där efter blöta skor som plaskande avslöjar fyra fötter mot hallgolvet. Det är mellan som har promenerat hem från skolan i vinterslasket tillsammans med sin kompis. När ryggorna dras av följer hela skolveckans mödor med och lägger sig längst ner i botten. Kvar finns endast det där sköna, uppsluppna.
Så intar denna duo platserna vid vårt gamla ärvda piano. ”Ragtime”, säger kompisen. ”Pianot har perfekt klang för ragtime”, tillägger han. Kompisen som inte vet att klangen i detta åldrade stränginstrument, klangen han tycker är så fin, i själva verket beror på att pianot för länge sedan hade sina glansdagar. Att det nu har blivit så gammalt att strängarna börjat ge vika, ge lång efterklang och fått stämmas en halvton lägre. Jag blir varse att var sak har sin tid och allt har sin charm. Å´ så börjar de lira fyrhändigt, med händer fördelade på var sitt stränginstrument. Å´ du och jag, vi sitter tysta vid fikabordet. Lyssnar. Mår bra inne i hela oss.

DSC_2445

•

Tänk att en tidig, kall och grå morgon i början av februari kan bjuda på sådana bildsköna ting och väcka våren så inom mig. När fukten bildar rimfrost som sluter sig om grenar och gräs i vårt gröna rum.

DSC_2466

 

Här kommer honungsrosen att stå i nygrönska om inte allt för lång tid, med knoppar färdiga att spricka.
Hm ... vilken doft ...

 

 

 

 

 

 

 

DSC_2468 

Å´ här kommer min
fina buskhortensia att blomma med gräddfärgade, skira blomklasar.

 

 

 

DSC_2482

 

Oreganon kommer åter att stå grön och tillsammans med de övriga kryddväxterna förgylla matlagningen.

 

 

DSC_2481

 

 

Kanske mognar här en persika ... eller två ...

 

 

 

DSC_2485 

 

Dessa nakna vintergrenar kommer med största sannolikhet att digna av de allra godaste blålila plommon i slutet av augusti.

 

DSC_2470

 

 

 

Å´  bina kommer åter att svärma bland årets nya blommor.

 

 

Visst är det förunderligt ... å´ alldeles underbart ...