Måndag – fredag. Hela tiden. Ja, så känns det faktiskt ofta. Den där goa fredagskänslan som sätter in redan torsdag kväll. För att tillta fredag morgon och spricka ut i fulländning tidig fredag eftermiddag.
Jag hör yngst komma genom dörren. Fredagen bubblar i honom. Han berättar glatt hur han och kompisarna, ett helt gäng, har bestämt i skolan tidigare under dagen att de ska spela spel lite senare, indelade i två lag. Sådant som det bara finns tid för när helgen tar vid. Hela ansiktet avslöjar hur kul han tycker det ska bli.
Undrar lite hur äldst har det där han är. Ringer och kollar. Å´ visst – även där har den goa lunken, som endast en fredag kan bjuda, infunnit sig.
Du kommer hem och vi tar en fika tillsammans. Pratar om hur dagen har varit. Från hallen hör vi plötsligt dörren öppnas. Sedan stängas. Prat. Där efter blöta skor som plaskande avslöjar fyra fötter mot hallgolvet. Det är mellan som har promenerat hem från skolan i vinterslasket tillsammans med sin kompis. När ryggorna dras av följer hela skolveckans mödor med och lägger sig längst ner i botten. Kvar finns endast det där sköna, uppsluppna.
Så intar denna duo platserna vid vårt gamla ärvda piano. ”Ragtime”, säger kompisen. ”Pianot har perfekt klang för ragtime”, tillägger han. Kompisen som inte vet att klangen i detta åldrade stränginstrument, klangen han tycker är så fin, i själva verket beror på att pianot för länge sedan hade sina glansdagar. Att det nu har blivit så gammalt att strängarna börjat ge vika, ge lång efterklang och fått stämmas en halvton lägre. Jag blir varse att var sak har sin tid och allt har sin charm. Å´ så börjar de lira fyrhändigt, med händer fördelade på var sitt stränginstrument. Å´ du och jag, vi sitter tysta vid fikabordet. Lyssnar. Mår bra inne i hela oss.