Det ångar hett i trädgården. Dels av solen som med råge serverar det många värmeälskande törstat efter; en allt mer stigande celsiusskala. Densamma får andra att söka sig till skuggan. Många är sannolikt vid stranden. Men inte vi. Här hemma råder det febril aktivitet - den andra värmealstrande källan. "Ingen vila, ingen ro, bara jobba, bara gno." Svetten lackar så verktygen nästan glider ur händerna. Nu ryker det gamla läckande taket till vårt uterum och ger plats för det nya. Gamla träväggar rivs, planka för planka. Yngst gör med stadig hand och hjälp av kofot en liten stackars musfamilj hemlös. Det har varit ett skönt krypin, där mellan de gamla träväggarna, under de kalla vintermånaderna. Nästan som en liten silo, där familjen mus arbetat upp ett gediget förråd av solrosfrön som varit ämnat för hungrande fåglar. Men det finns många magar att mätta och de små gnagarna har lagt en beundransvärd möda på att sörja för varandra inför den kalla tiden. Det forna gamla drivhuset är nu i vart fall tänkt att bli ett orangeri. En trivsam plats för både oss och övervintrande växter. Utan övriga spannmålssamlande gäster. Hoppas vi.
Ja, det är så här vi lever vårt semesterliv. Eller i alla fall delar av det. Kanske rent av det mesta. Vi drivs ofta av att sätta händerna i något. Att förändra boendet, se något nytt ta form, klura tillsammans och att svettas varma sommardagar för att förverkliga de idéer som vuxit fram med tiden. Vi tycker att det är kul. Det ger oss tillfredsställelse och mental vila. Självklart finns det också plats för lata stunder. Man måste ju njuta av vad man åstadkommit. Slå sig till ro och begrunda och betrakta. Dessa stunder blir både många och långa.
Möjligen är det i dessa båda sysslor som fördelningen mellan oss båda kan te sig något obalanserad. Du drivs väldigt av det förstnämnda medan jag har en fallenhet att med god marginal uppfylla förutsättningarna för det senare. Medan vägen dit, den som fylls av mängder med idéer, kantas av en oerhörd kreativitet från min sida. Å´det är så himla bra, för här har vi verkligen funnit ut hur väl vi kompletterar varandra, du och jag.
Självklart är jag delaktig i mer än idékläckandet. Till exempel förser jag familjens hantverkare med en del av de verktyg som jag är bättre på att leta fram än att använda. Det rör sig i stor utsträckning om de eldrivna. De som ibland, helt förståligt, kan vara plågoandar för närliggande grannar. Jag kan också ha en hjälpande hand för att räcka eller hålla. Emellanåt fyller jag en kanna med något kallt för att vätskebalansen ska jämnas ut hos de som gör av med mest. Nog så viktigt varma dagar.
En sommardag som denna flyttas en hel del av kökets göromål till gröna rummet. Jag sitter med benen slängda över terrasskanten och skalar potatis i en stor vattenfylld bytta. Det ger lite känsla av sommarstugeliv. Transistorn har förstås burits ut och där ur ljuder signaturen till "Sommar i P1 och dagens sommarvärd är ..." Det är spännande att få ta del av och ibland bli så välkomnande inbjuden till andras livsöden. Jag upptäcker att jag sitter och sjunger med i musik som spelas, till låtar som jag inte visste att jag kunde texten på. Musik som funnits länge.
Kvällarna blir sena. Middagen avslutas så sent att vi har kommit till "kaffe-på-maten" först vid midnatt. Vi serverar rabarberpaj med jordgubbar, vispad grädde och hemmagjord vaniljsås till. "Det här är nyttigt", säger du med skämtsam ironi och syftar på kombinationen av kaloriintag och tid på dygnet. Våra kloka barn som sitter intill upplyser om att det nog faktiskt är precis vad det är. Nyttigt att tillåta sig falla utanför ramarna. De som man förhåller sig så tight till de övriga veckorna under året.
Nu har vi semester. Nu lägger vi vardagen åt sidan för några ljuvliga sommarveckor som vi ska göra vårt allra bästa för att njuta.
Vi är inte alltid bra på samma saker du och jag. Men det blir nästan alltid mer än bra när vi lägger ihop det vi är bra på. Kombinationen fungerar också alldeles ypperligt vad gäller mindre kvalitativa egenskaper. Lite som att minus och minus är lika med plus.
