Han står där så kort och tjock ... det är ju så man sjunger i visan. Fast nu står han där förstås inte längre. Du såg ju till att få med dig hela gänget hem. På fest. Hm ... det doftar gott om deras små runda kroppar. Doftar gott, kanske allra mest, när de heta dansar runt i pannan. I rejält med smör.
Lite nyskördad Karl-Johan, så där en kväll mitt i vardagen, helt oväntat, det är minsann fest. 
Monthly Archives: August 2014
Nya ögon – nya infallsvinklar
Livet har åter landat i gängse banor, efter en kort tid med en fot i varje läger. Alla är vi nu tillbaka i vardagen. Äldst har hittat ny studieort och har flyttat hemifrån för andra gången. Denna andra gång visar sig vara mycket lättare än den förra. Nu har vi med oss en erfarenhet vi inte hade då. Äldst vet hur det kan kännas att vara student en bra bit hemifrån, när varken studier eller miljö är de han trodde de skulle vara. Eller rättare som han var övertygad om att de skulle vara. En bra erfarenhet att ta med; att tillåta sig släppa lite på "all-in-attityden". En erfarenhet som gör att det sannolikt kommer att falla bättre på plats denna gång.
Här hemma är vi redan bekanta med vad det innebär att vara en man kort till middagen. Att den inte längre värms upp senare på kvällen. Bekanta med att just den portionen faktiskt inte alls längre behöver lagas. Och det är heller inte längre så svårt att finna sig i. Visst kan det kännas tomt ibland. Men mest känns det bra.
För mellan och yngst blir troligtvis terminsstarten en enda "pang-på-rödbetan-upplvelse". Mycket skola och funderingar på sådant som man funderar på när man går sista året på gymnasiet och sista året i grundskolan. Mycket skola, som förhoppningsvis kommer att kombineras med ett aktivt liv med kompisar och fritidsaktiviteter. Som förälder känner man att det enda rätta är att infinna sig i ledet. De börjar bli stora. De nyinköpta jeansen, det senaste tillskottet i yngstes garderob, gör detta extra tydligt efter sommarlovet. Jag granskar vilka strumpor han har valt för dagen.
Jag blir glad när mellan drar iväg med gitarren för att repa. Glad för att han har fått en inbjudan från ett gäng som, precis som han, mår bra av musik. Att få spela musik - att få skapa musik.
Yngst tar sig själv till stan och handlar nya, lagom långa jeans. Mellan frågar om han får låna bilen, vilket han givetvis får och så packar han in gitarren och kör själv till lokalen där de repar.
Du och jag ägnar allt eftersom mer tid åt att lära oss inse att det är fint att få tid för oss.
Du är sedan ett par veckor på plats i den miljö där man snabbt hamnar långt ifrån semesterlivet. Och jag har nyligen, varsamt men bestämt, satt båda fötterna i den motsvarande. På stranden ser man denna dag att detta verkar gälla för de flesta. Där finns inga glada, varma, sommarlediga, badlängtande människor.
Båtar ligger förtöjda, tillhörande de som sannolikt hoppas på fler turer innan det har blivit dags för uppläggning. Vågorna kluckar runt skroven. Vindarna tar tag och tycks få dem att föra en stram och slitsam tillvaro mellan brygga och boj. Just idag är det lite för kallt och aningen för blåsigt för att stranden och båtlivet ska lyckas invitera.
Här hemma känner jag att vi alla har tagit ett litet kliv in i hösten. Det stora får vänta tills den verkligen infinner sig. Men redan det lilla gör vi med nya ögon, nya infallsvinklar. Och vi vågar hoppas och tro på ett än så länge ganska obekant innehåll. Spännande ...
Gamla Gillberga
Humlorna har gett upp lavendeln. Inte ett insektssurr hörs från lavendelhäcken som nu ståtar mer som en vissen perenn än den blåspirande skönhet den var fram tills för några veckor sedan. Men rätt vad det är, när jag vänder blad i "En man som heter Ove", hör jag hur det knäpper från de överblommade axen och jag bäddas in i en intensiv doft som påminner om när jag var liten. När man öppnade garderober, drog ut byrålådor och fann små påsar med korsstygnsbroderi, fyllda med torkad lavendel. När jag tittar upp sitter ett helt gäng med små gråsparv- och pilfinksungar och knaprar blomfrön. De får det att dofta som när vi var mitt i semestern och sommaren var som allra varmast. Nu får höststormsliknande vindar alla sommarens kvarvarande dofter att spridas långt och mig att dra filten tätare om mig där jag sitter försjunken i de sista kapitlen om Ove.
Jag har pallat upp ett par krukor mot husväggen, i lä för den värsta blåsen. Vi ska ha "växtbytardag" idag. Hjälpa varandra med lite nytt som vi hoppas ska bli ett spännande inslag i våra gröna rum under nästkommande säsong. Ett rotskott från en gammal ros som denna dag blir döpt till Gillberga, därför att det är därifrån den en gång kom efter att ha vandrat från trädgård till trådgård och vi inte vet vad den egentligen heter, tappar sin stolthet för en stund när jag gräver upp den och ger den en tillfällig plats i en kruka där den förmodligen inte tycker om att trängas. Men jag vet vem jag ska ge den till och jag vet att där kommer den att få det bra. Så jag vågar tro på endast en tillfällig svacka. Kanske som med sommaren, tänker jag, när vindarna brallar i så krukor far omkull och stolsdynor far iväg. Kanske har sommaren bara en tillfällig svacka. Kanske kommer det flera dagar med sol och värme, när havet ligger stilla och ger lust till att bada. Det är ju ännu några dagar kvar i augusti. Och så har vi hela september ... Men gamla Gillberga ... på henne får vi tålmodigt vänta med sin doft och blomprakt till nästa sommar.
En kort tid av halv vardag
Medan sommaren fortfarande är avrundar vi den beklagligt nog lite i förväg, i takt med att det åter blir dags att förhålla sig till tider. En av oss är tillbaka på jobb, den andre masar sig i sympati upp samma okristliga tid och tar så smått tag i det som släpar här hemma, efter veckor med ett behagligt tempo under klar himmel och värmande sol. Så har vi juniortrion som väl tar tillvara sina sista sovmornar av ett långt lov, med endast några dagar kvar till skolstart. Vi står mitt i en kort tid av halv vardag.
Det är lite märkligt hur redo man kan vara att åter falla in i det som sedan tar vid. Det som kommer när hela vardagen faller över en med en så brutal smäll att det blir fullständigt obegripligt att man så nyligen, under flera veckor, levde sommarliv i semesterlunk. Så innerligt som man ser fram emot sommarveckor, ljusa mornar, ljumma kvällar och utrymme för att tillåta sig att "bara" få vara - inga måsten, inga tider ... Hur jag än tycker att denna underbara tid går allt för fort, kan jag samtidigt känna att jag ser fram emot skolstart och september. Det känns som att ett nytt år tar vid.
Ett fång anemoner står trotsigt resliga emot de hårda vindar och tunga regndroppar som får dagen att framstå som om den släppt in hösten. Men sensommarrabatten gör tydligt att sommaren inte ger upp så lätt. Inte släpper taget för vindar och regn som får mig att stänga dörrar och hålla mig inomhus. Då vill inte heller jag vara sämre. Jag öppnar dörrarna igen och släpper in lite av den fuktiga luften. Den som ännu andas sommar.
