Man märker det redan på stegen. Hur foten sätts ner i marken. Jag är glad. Har haft en bra dag i skolan. Står vid ytterdörren på väg in när jag hör dammsugaren. Tvekar om jag ska fortsätta in eller vänta utanför. Jag är så frenetiskt trött på dammsugaren. Och mamma är trött på hundarna. "Åh, de fäller så hemskt", suckar hon och så åker dammsugaren fram. Igen. Det är sant att de fäller, vansinnigt mycket, fast jag som tycker så oerhört mycket om hundarna, blir mer trött på mamma. "Lyft på fötterna", brukar pappa kommendera, "man drar runt så mycket hundhår som fastnar under sockorna."
Jag är i alla fall glad att någon är hemma. Vill gärna berätta. Funderar på att sätta mig i trapphuset och vänta där till det blir tyst innanför dörren. Fast, nej, i dag vill jag gå in, ivrig att få dela med mig.
Mamma för dammsugarmunstycket i långa svep över hallgolvet. Jag får hojta för att överrösta: "Hej!" Mamma tittar upp, hejar tillbaka och låter fortsatt dammsugaren få leva sitt liv. Jag bestämmer mig för att det inte ska få förta det glada, uppspelta, inne i mig. Jag kliver över slangen och går in på mitt rum. Lägger ner böcker och väska på skrivbordet och höjer stämman på nytt: "På svenskan idag sa vår lärare att vi ska redovisa om en författare. Som vi själva får välja." Jag och mina kompisar som avverkar böcker i raskt tempo, hittar våra pärlor och har våra favoriter som vi delar med oss av till varandra - inte ofta känns skolarbetet så kul som nu, att få sätta igång med den här uppgiften. "Jaha", svarar mamma och tittar upp, samtidigt som hon fortsätter dansa runt med vidundret, "har du bestämt dig för någon då?" Det finns några att välja på, men valet känns lätt. "Hans-Eric Hellberg", svarar jag högljutt. Alla tonårstjejer av min tid läser Hans-Eric Hellberg. Killarna hånar oss, men tar våra böcker och läser i smyg när de tror att vi inte ser. Eller läser när vi ser, i sken av att vilja hitta något som de kan reta oss med senare. Killar! Där kan man verkligen snacka om somliga tröttsamma typer.
Bibliotekets versioner av "Kram" och "Puss" är tummade, solkiga, med lätt rivna kanter och hinner knappt sättas i hyllorna förrän nästa låntagare tar över. De hänger med mig ett sommarlov. "Love love love" får jag i julklapp. Överöst med kärlek. Vilket jullov!
Fast lite betänksamheter har jag ändå inför redovisningen. "Undrar bara hur jag ska göra för att hitta information om honom ...?" tänker jag högt. Då lyckas mamma, som faktiskt hörde, helt utan fokus på något annat än den där ... (djävla!) dammsugaren, kläcka ur sig något förvånansvärt genialt: "Skriv till honom." Så klart! Jag ska skriva ett brev till honom.
Jag skyndar först iväg till biblioteket och lånar alla utkomna böcker i Maria-serien, som denne barn- och ungdomsförfattare har skrivit. Hemma igen tar jag fram papper och penna och börjar på ett brev, greppar en av böckerna och sätter igång att läsa, skriver färdigt brevet, går för att posta det och fortsätter sedan läsa. Jag slukar böckerna. Hittar stycke efter stycke som jag så gärna vill läsa högt på redovisningen, men vi skulle ju begränsa oss till ett.
Det går några dagar, inte många, så en eftermiddag när jag kommer hem från skolan, ligger där ett tjockt kuvert adresserat till mig. Jag sprättar snabbt upp och finner ett maskinskrivet brev som börjar "Hej, Maria! Vilken vacker handstil du har." Därpå följer en livshistoria som avslutas med en hälsning från Hans-Eric Hellberg. I kuvertet ligger också hans senaste, ännu inte utgivna bok, "Älskar, älskar inte", signerad och tillägnad mig. Det är stort för en tjej i unga tonår. Jag läser hela den kvällen.
Jag har massor med bra material och väljer därutöver till slut två stycken att läsa inför klassen på redovisningen, ur två olika böcker. Det går helt enkelt inte att välja bara ett. Klart att det är nervöst när det blir min tur att gå fram, det är det ju alltid, men det går galant, flyter på behagligt och lustfyllt.
Jag minns den där redovisningen lika väl som vägen dit, fast det var ju förstås länge sedan jag funderade på det. Så en sen kväll, inte så långt tillbaka, påminns jag när jag sitter ensam uppe med tv:n påslagen. Det recenseras böcker och ett inslag är hembesök hos en författare, som inte presenterats i förväg. Någon står och ringer på en ytterdörr. Efter en stund öppnas den av en åldrad Hans-Eric Hellberg. Han blir så märkbart tagen och glad över denna uppmärksamhet och berättar inbjudande om de böcker han skrivit, som han tillägnat alla unga läsare. Hur mycket uppmärksamhet det blev kring hans bokserie "Kram", "Puss", "Love love love" och "Älskar, älskar inte", därför att dessa då ansågs vågade och hjälpte vilsna unga tonåringar som brottades med frågor, som fanns i livet då man var barn men också lite vuxen. Han berättar hur många brev han har fått av alla sina läsare. Så går han bort till en bokhylla och visar pärmar fulla med brev. "Jag har sparat alla", säger han. Då griper det tag i mig. Där någonstans finns det jag en gång skrev.
Det brev jag fick som svar från Hans-Eric Hellberg är trist nog borta sedan länge. Vart tog det vägen? Och handstilen? Kan det verkligen vara möjligt att den en gång har varit vacker? Var lämnade jag ifrån mig den? Boken har jag i alla fall kvar, väl bevarad, på en hylla.
