Tänder! Som jag har borstat tänder. Barntänder. Inte mina egna, när de var små mjölkvita, så mycket som mina barns. Har inget minne av att min generation hör till den vars föräldrar blev uppmanade att lägga tandkräm i storlek som en liten ärta (för så minns jag att tandsköterskan sa, när vi satt en stor föräldragrupp inbjudna till BVC, på ett föredrag som handlade om att det vid tre års ålder är dags att börja borsta tänderna på sina barn) på mjuka tandborstar och dra x antal gånger över varje mjölktand. Men det har uppenbarligen gjort susen. Medan mina tänder har genomgått diverse lagningar, så har trion här hemma inte haft ett endaste aggresivt besök utav Karius och Baktus. Det är bara att gratulera. Både barnen som slipper genomgå alltför långa besök i tandläkarstolen (fast den nu för tiden är oerhört mycket mer komfortabel än under min mjälktandsera) och kanske också oss föräldrar, som rådde framgång när vi  hittade på de mest sagolika historier för att lyckas få barnen att öppna upp för detta intrång; få tandborsten mellan små hårt hopknipna läppar.
"Somliga har varit oftare på Mallorca än mellan sina tänder" står det på ett litet anslag på tavlan, när jag denna dag sitter i väntrummet hos tandläkaren. Nu har förvisso Mallorca inte varit den plats som behövt rusta för mina besök, men mellan tänderna är jag ofta. Jag kompenserar med råge bristande tandhygien i tidiga barnaår. Min tandläkare blir skinande glad när jag ber om recept på fluor. Men lagade tänder håller ju dess värre inte lika bra som icke lagade. Så när munnen tömts på fräsande slangar och den välstoppade stolen åter fäller upp ryggen från horisontalläget, hoppar jag glatt ur till kommentaren: "Det ser ju fint ut det här."