Det är som om sommaren vill börja om på nytt. Jag tittar ner i rabarberblad och ser hur de börja skjuta nya skott. Det är frestande att täcka dem med en stor hink för att se om de vill bjuda på fler vårlika, späda stjälkar. Men det känns lite väl avigt så här när vi närmar oss november, så jag avstår. Fast tydligen, enligt lokalradions väderprognos, bor jag i ett stråk längs med havet i södra Sverige som ännu inte, meteorologiskt sett, har fått höst. Den har ändå tydligt satt ner foten. Kilat in den ordentligt utan att vi kan mota bort den. Tur det. Jag tycker om den.
Vätan tränger genom  jeansen där jag ligger på knä i den gröna mattan. Lökar, spade och benmjöl på plats. Jordiga knä och fingrar hör till och det får jag på köpet. Förhoppningen är att bäddarna i gröna rummet ska få fler blommor till våren. Men det får bli lite som det vill. Jag gräver små gropar lite varstans, mellan åldrade perenner som hävdar sin plats lika orubbligt som hösten. Det blir alldeles tillräckligt bra. Vår trädgård följer ju temat "röra" och jag ser en viss charm med det.