De härliga vårkänslorna tycks försvinna med solen bak molnen. Solglittrande, varma, stärkande promenader blir till gråkall utevistelse. Bara man kommer sig för att trotsa det bistra grå känns effekten fortsatt välgörande.
Jag klär mig för en stund i trädgården, i det som bäst håller kyla och snålblåst utanför tyg och garn. Ser mig runt. Vårens första lökar är av någon förunderlig anledning alltid sena hos oss. Men likväl tappra. Hubbarna med snödroppar avslöjar att de är på god väg. Och hela säcken med påskliljelökar som jag i ren obetänksamhet köpte för att plantskolan lockade med halva priset, lökar som allt för länge stod övergivna ute i boden, som mitt dåliga samvete till slut tvingade mig ut att plantera - nu när jag tar sakta steg på min inspektionsrunda ser jag mängder av narcissblad titta upp och jag blir glad för belöningen de ger, glad för att samvetet gav mig en puff.
I korgen, bak den knarriga gamla dörren intill boden, hittar jag bland allsköns trädgårdsredskap så äntligen sekatören. Med kalla händer låtar jag den tukta blåregnet tills jag tror att det är i bättre form att välkomna det skira gröna i maj.
Inne väntar de nygräddade bullarna på att bli av med innankrås som ska bytas ut mot mandelmassa och toppas med fluffig grädde och pudrad hatt. Det drar sig mot fastlagstisdag - semlan står för dörren. Och det vankas fredagsfika.