Jag vet ju att den bor där. Eller åtminstone tror jag att det är så det är. För varje år är den där igen. Och varje år lyckas den överraska mig. Ringlande rörelser i komposten, någon gång under tidig försommar. Något som verkar stort i jämförelse med förväntade, blygsamma maskar, även de tillhörande de fetaste.
Ringlande rörelser på exakt samma ställe där jag såg dem förra året, året dessförinnan och alla, tror jag, år innan dess. Skrämmer mig när den kvickt sticker iväg och innan jag hunnit fatta. Jag kan förstås inte säkert veta att det är samma som åren innan. Men det är något jag har fått för mig; att den övervintrar i vår kompost.
Även om jag blir betydligt mycket blidare när jag kommer på att det är vår fjolårsbekant, som på nytt dyker upp bland spadtagen i komposten, är jag inte så benägen att vilja flytta den. Men jag vill inte heller att den ska falla offer för en trädgårdsspade, som lätt kan utgöra mordvapen för någon som verkar så tunn.
Så jag ropar på dig. Du lyfter den försiktigt. Lägger den på en skyddad plats på behörigt avstånd från högen där jag gräver. Långt från de spadtag som ska tas innan jag grävt färdigt. Jag hoppas varje gång att den inte ska leta sig tillbaka medan spaden är i farten.
Så hittar jag lite senare, när jag flyttar på trampstenar bland jordgubbar och kryddor, en liten glänsande, smäcker, ihopringlad varelse, som helst verkar vilja få ta skydd under stenen på nytt. En liten, liten en. Så jag lägger försiktigt tillbaka stenen. Flyttar den en annan dag. Tänker att kanske har vi en hel liten familj, med vackert kopparglänsande små ödlor, boende i vårt gröna rum.