Så står jag mitt i sommaren. För nu är den ikapp oss. Trotsar regnet  som hänger oss i hasorna och mornarna som är fortsatt kylslagna. Jag sträcker mig efter några mogna jordgubbar som lysande röda lockar både mig, fåglarna och sniglarna att ta för sig. Jag vill inte behöva dela denna sommardelikatess med någon av dessa. I vilket fall absolut inte de slemmiga marodörerna. Vad gäller dem går jag stridslysten genom trädgården, med mord i sinnet.

Vi har firat en lugn midsommar hemma. Med familjen samlad. Underbart skönt och avkopplande. Inga blomklädda stänger i syne på självaste aftonen, men vi tar en promenad du och jag någon dag senare och ser då några stå i skir grönska och vacker blomsterskrud, fast ödsligt övergivna. Dans- och leksugna midsommarfirare som gjorde ett tappert försök mellan skurarna har lämnat och gått hem.

Jag rensar kullerstensgången från blågull, som letat sig ut från rabatten och slagit rot mellan stenarna, medan humlorna trummar i digitalisens klockor. Undrar varför jag egentligen inte låter blågullen växa där den gärna vill slå rot - där är den ju precis lika fin.
Persikan står krusbladig av svamp och jag känner mig missmodig när jag detta år, precis som alla tidigare, klär den helt naken för att locka nya, friska blad att titta fram. Frukt följer i bladfallet och nu behöver den få lite tid att hämta sig. Men frukt blir det inte mer av detta år. "Åh, peach cobbler", säger äldst, som är hemma över sommaren, "det är ju så gott". Med lite tur kanske det kan bli ett par stycken, med persikor skördade från eget träd. Trädgården - den är allt en sann guldgruva. Även om just persikoträdet snuvar oss på önskad skörd.
Med munnen full av röda gubbar går jag vidare till krusbären, som trots namnet har besparats svampangrepp och nu frodiga står färdiga att bli något gott. Jag tänker att vardagskvällen kan bli fest med en nygräddad ljummen krusbärspaj.

Äldst och jag lutar oss tillbaka en stund, i var sin solstol, med en kopp kaffe . Njuter av varje varm solig minut som hittar fram då och då mellan molnen. Äldst viftar med armarna i ett försök att avvisa en envis trollslända som flyger rätt framför ansiktet och gärna verkar vilja slå sig ner. Sätter sig tillrätta en stund på hans sommargula tröja innan den flyger vidare. Då kommer en sädesärla som gör yra, vimsiga turer i luften. Och vips ser vi trollsländan, som nästan hunnit bli äldst kompis, istället bli middagsmat för en hungrig liten fågel.
Det känns lite som sommar i kubik, där vi sitter i var sin solstol omgivna av trädgårdskuliss och alla aktörer. Alldeles bak knuten lurar gemensam semester. Den står helt öppen i år. Det känns spännande. Jag gläder mig.
Vi lämnar stolarna och tar en liten tur runt om i gröna rummet. Jag berättar glatt om de trädgårdsprojekt jag har i tankarna och uppmärksammar äldst på det som prunkar mest för dagen. Passar på nu när han för en kort stund gärna vill låta mig tro att han är en liderligt intresserad botaniker. Jag försöker hejda mig innan han blir så fullproppar av trädgård att han börjar skifta färg.
Så fyller jag en bunke med krusbär medan äldst skördar gubbar.
En liten sommarfest, mitt i vardagen, med försmak av semester och sköna lediga dagar.

 

Stora bladknippen av björk står på var sida av grindstolparna. De får ingen ro för vinden som inte vill sluta famna oss denna sommar. För nu har sommaren kommit. Strandade under själva examensveckan. Björkruskornas prassel låter rogivande där de fortsatt fått stå kvar några dagar - smyckade till fest fast luften nu gått ur - efter studentfirande. Det känns hjärtskärande att röja allt på en gång, direkt efteråt. Vi måste avsluta lite mjukt - lite i taget. Och länge, länge, efter att vi avslutat och plockat undan allt, kommer det att finnas med oss. Det blev en fin dag. En dag att ta med.
Blomstertiden har kommit. Somligt har redan hunnit passera, medan något är och annat är på väg. Blåregnets kronblad har börjat snöa och täcka marken där de faller, medan schersminen bedövar ett välmående luktsinne och pionerna står i stinn knopp. Snart dags för skörd av fläderblom och årets saftsats. Naggande nära, lata, lediga dagar som troligtvis kommer att innehålla mycket mer av hus- och trädgårdsprojekt än vad vi föreställer oss nu. Det är så det brukar bli. Sannolikt för att det är så vi tycker om att ha det.
Men det finns också den blomstertid som i år, med yngsts examen, passerat revy. Den vi under barnens alla grundskoleår tagit del av i kyrkan. Där man gärna vill lyssna till den. Så jag blundar och försöker höra alla sommarglada barn sjunga om tiden som kommer. Och vi föräldrar och anhöriga gör vad vi kan för att tillsammans med barnen överrösta en kantor med ambitionen, vad det verkar, att spela så att taket lyfter.
Ibland är det extra viktigt att ta in när man är mitt i. Känna och minnas det man fortsatt vill ha med.