Som en grann liten tårtros. Väntar på att den första morgonsolen ska hitta runt hörnan. Strävar efter att göra sig reslig. Så att den sol som dagen bjuder ska nå dess kronblad. Värme och ljus. Viljan att slå ut i full blom.
Sena september, som får solen att hitta trappan väl sent och lämna allt för tidigt. Fast samma soliga septemberdagar får också värmen att ligga på utanför dörren och det är härligt att låta den stå öppen. Slå sig ner med en kopp kaffe. Eller en stund att bara slå sig ner.
Monthly Archives: September 2015
Plats för barfotafötter
Vi tar en tur till landet du och jag. Till den plats där mina fötter sprang barfota när de var små och det var sommar. Bland mjukt gräs och höga ängsblommor. Bland grus och småsten som borrade sig in i fötterna på tvättbrädevägen som ledde ner till den lilla stranden. Stranden där jag lärde mig simma. En gråmulen sommardag som var oändligt lång och jättetrist. Jag lärde mig simma för jag hade inget annat att göra.
Vi åker för att känna hur allting mår.
Landet. Den plats som väntade på oss varje år för ett långt sommarlov. Den plats där bara sommarfötter hoppade på tuvor och stenar för att ta sig ner till havet. Den plats där havet brusade och svallade mäktigt.
Fötterna passar inte längre i samma avtryck som då. Det mjuka gräset är mest mossa. Ängsblommorna är kvar medan den lilla badstranden ofinns. Vägen asfalterad. Havet brusar och svallar vidare.
Lärkträdet som en gång planterades står med mjuka barr och gröna kottar, bland mossa och högt gräs. Skänker villigt några av sina lågt hängande kottklädda grenar.
Vi åker för att klippa det gräs som växer i mossan som blivit.
Det stora blå verkar må som det alltid har mått.
Klivet in i en ny vecka
Det är lite höst över en daggvåt dahlia. En tidig morgon en dag i september. En solig morgon efter en regnig natt.
Daggvåt trädgårdsgrönska utanför fönstret intill frukostbordet. Solstänk. Det är en skön avrundning på ett abrupt uppvaknande till en ny vecka.
Jag är inte riktigt kompis med väckarklockan som retfullt signalerar att den härliga, lediga helgen på nytt har ramlat in i vardagen. Fast att lämna en helg med fin inramning; det är något bra att ta med in i en ny femdagarscykel.
Så lite guld går att strö även över en måndagsmorgon. När dagen bara fått en chans att starta och jag är tillräckligt vaken.
Det är alltid lite spännande att ta klivet in i en ny vecka.
Så här i skördetid
Vi har det inte särskilt hett om öronen i skördetid. Men det blir ofta lite av många varierande slag. Säsongen bjöd på åtminstone någon efterrätt med jordgubbar. Fast torkan fick sedan de små plantorna att leva en tynande tillvaro. De rent av nästan ofinns nu i september, efter att sommaren överraskande visade sig torka ut både dem och mycket annat. Men de hämtar sig säkert. De brukar vara bra på det.
De söta, saftiga blålila plommonen gav frukt till några pajer och lite kräm. Så har vi skördat bönor till sommarens middagar. Mangold likaså. Några sparrisar blev det. Gula, röda och en ny sorts mörkfärgade cocktailtomater. Saftiga gurkor. I alla fall ett par, tre stycken. Kronärtskockorna begravdes i vanlig ordning bland potatisblast som vi inte lyckas få bukt med. Potatisen vägrar att ge sig. Den vill absolut växa där vi istället tänker att dessa skockar skall trona.
Vi får aldrig mycket av något, men det är kul med lite av varje. Undantaget är möjligen örtkryddorna. De frodas friskt och ger spännande smaksättning.
Grannarnas gamla vinbärsbuskar, som de var på väg att dumpa men som stället fick ta plats hos oss, har precis som alla tidigare år varit översållade med bär. I år har vi inte varit så flinka med att skörda. Vi har ännu kvar flera falskor saft sedan förra året och fortfarande bär i frysen. Rabarbern genomgick flytt i början av säsongen. Sällan har jag sett sådana rötter som när de skulle grävas upp. Vi har låtit de få bo in sig i år, men några pajer har det ändå blivit.
Årets äpplen är de som toppar för närvarande. Mycket mos och goda äppelkakor har vi tänkt oss.
Nytt för i år är att vi med jämna mellanrum har skördat fikon. Jättekul! Och gott. "Det tror att det bor på Sicilien", var det en besökande trädgårdsentusiast som sa när han fick syn på vårt fikonträd. Det står planterat i marken i vårt orangeri och växer i en takt som får mig att tänka på tjuren Ferdinand. Det bär ännu mycket frukt. Även om graderna i orangeriet stiger rejält under dagtid, tror jag tyvärr inte att dagsljuset och värmen längre är tillräcklig för att de ska hinna mogna.
Men färgprakt råder ännu i orangeriet. Lite hett har vi det ändå så här i skördetid.
Vinterförvaring
Det är med viss sorg i hjärtat jag drar upp alla bågar ur gräsmattan. Gräsklipparen har länge nog letat sig runt dem. Inför årets sista klipp ska de upp.
För att lätta på det lite tungsinta bestämmer jag mig för att det nu istället har blivit tid för bra filmer. En filmhöst. Och den gläder jag mig till. Det mesta av sommaren har vi tillbringat i gröna rummet. Alltså uterummet. Eller trädgården för att vara ännu tydligare. Vi har nästan inte sett ett enda TV-program. Knappt jag minns var on-knappen sitter.
Under sommaren lyssnar vi istället på program på radion eller på musik. Efter middagarna, när vi alla sitter tillsammans, börjar vi ibland att köa musik för att alla ska få vara med och välja. Det finns hejdlöst mycket bra musik. Och det är kul när alla väljer bland sina favoriter. Man får sig nya toner till livs, upptäcker musik man vill ha mer av. Vi går igång på musiken och jakten på bra låtar intensifieras. Spotify går rykande het. Vi skrattar och trivs och har det så himla bra som man bara kan ha det. De kvällarna gillar jag. Kvällarna i trädgården. I orangeriet. Eller under bar himmel.
Jag kommer till krysset, det åker tillsammans med de andra bågarna ner i kartongen.
Jag har börjat märka att kvällarna i gröna rummet inte längre pockar på lika mycket uppmärksamhet. Vi lyssnar fortsatt på musik under middagen, som nu har börjat flytta in i köket. Det är dit den mesta av kvällssolen vi bjuds på hittar.
Och jag har hittat on-knappen till TV:n igen. Att krypa upp i soffan är mysigt det också. Att samlas kring en bra film eller något annat bra program. Att sedan enas om vad som är bra är en annan femma. Ibland lyckas vi. Det är de bästa TV-stunderna.
Så. Då var bågar, pinnar, klot och klubbor åter lagda i kartongen. Vinterförvaring.
Sommarens krocket. Det är nog där vi oftast har samlats allihop. När det vankats krocketspel. Då har alla velat vara med. Det var en fenomenal investering, för en liten peng, att köpa ett nytt krocket för upp till sex spelare. Sommarens absolut flest hejdlösa skratt ligger i alla galna slag och glädjerika segrar. Och förluster. Det är faktiskt väldigt lätt att ta en förlust som har bjudit på så mycket trivsel och goa skratt. Om någon ändå blivit sur över en, så har det lett till ett nytt skratt. Och en ny omgång. Revansch!
Men hur det är; också krocketsäsongen har börjat avta.
Nu får skratten följa med in. Till kvällar med fikastunder framför brasan. Till en bra film. Eller bok. Till stunder samlade kring härliga höstmiddagar till skenet av levande ljus.
Fast en och annan fika ute i trädgården vet jag att det fortsatt kommer att bli. Men ingen mer krocket. I år.
Pinnar och minnen
I orangeriet är den tidiga morgonen ännu sommarvarm. Så fort solen hunnit hitta om kröken. Det är en skön plats för en bok, en morgonfika, ett arbete som behöver göras eller, för all del, att sträcka ut sig i den gamla pinnsoffan en stund. En soffa lik den Lina sov i. Lina i Katthult. En sådan som man lyfter upp locket på, drar ut och sedan bäddar ner sig i. Fast vi, du och jag, har aldrig bäddat ner oss i vår. Men jag tänker att det är precis vad jag skulle vilja göra. Bädda ner mig i soffan tillsammans med dig. Och sova där en natt. Som under en stjärnhimmel.
Jag lyfter på locket. Det var en stund sedan sist. Massor av grejer där förstås. Det blir ju gärna så när man har ett bra förvaringsutrymme till hands. Ett ställe där man kan gömma undan. Slippa ha allt framme. Slippa se.
Barnens gamla trädgårdsplockepinn i jätteformat ligger nerbäddat i soffan. Skavfötters med det gamla tennisracket och skölden, en bland tusen sedan riddareeran i så där tre- till femårsåldern. Fast just denna är gjord av två små välbekanta händer. Under året i sexårsverksamhet när det var tema riddaretiden.
En gammal hockeyklubba ligger trängd mot kanten. Under plockepinnet finns en bandyklubba. En ilning går genom mig. Jag riktigt känner alla tacklingar. Och så, mitt i allt, en Beckerspåse. I den en burk färg med ett rostigt lock som skulle riva sönder händerna om man gav sig på att öppna. Den färgen använde vi till ... ja, vadå? undrar jag.
Ett resebrädspel med multifunktion. Fia, Schack, Tre på rad och Othello i ett.
Mer finns det.
Längesedan. Så känns det inuti mig. Medan jag gräver mig allt djupare ner i soffans skrymslen.
I de skrymslena lurar honmonstret. Ett tätt, väl tilltaget, spunnet nät avslöjar henne. Ett som girigt nyfika fingrar riktigt klibbar fast sig i.
Är det därför, tänker jag, som du bara ler lurigt, utan vidare kommentarer, när jag drömskt kommer med mitt förslag om att vi ska bädda ner oss i soffan en natt.
Kanske är det ändå synd att tömma soffan på alla minnen.
Och honmonstret ... ja, hon ska väl också bo någonstans.
Jag lägger tillbaka locket. Sätter mig skönt tillrätta uppe på. Lutar mig tillbaka och tar min kaffe.
Nöjd så.
Bekänna färg
Kylslagna, daggvåta septembermorgnar. Blöta fötter när morgontidningen bytt plats från brevlåda till frukostbord. Men redan när förmiddagssolen tittar fram flyr fukten och luften blir varm. Till och med de saltstänkta vindar som får havet att bölja smått förrädiskt känns ljumma. Fastän de drar ner från norr. I alla fall i dag.
Fuktiga nätter, soliga dagar och doft av nyklippt gräs. Oj, vad somligt växer när september bjuder på sensommar. Jag njuter härligt varma septemberdagar i shorts och linne med en bomullströja över axlarna. Jag vill inte ta fram några ytterkläder än på länge. Möjligen en tjocktröja de fuktiga, något svala kvällar som nu mörknar allt tidigare.
Jag hoppas att septembersolen får de små klasarna att hinna växa till sig och bekänna färg. Och citronerna att börja skifta i lite gult.
Nästan så man redan längtar
Vi har blivit lyckliga ägare till nya fruktträd. Ännu står de höga och rangliga lutade mot idegranshäcken, men snart vankas plantering. Det äldre päron- och plommonträdet i vår gamla trädgård är på bommen efter att tidigare år ha gett massor av skörd. Alla åldras vi. Men de är ändå, med sina knotiga gamla grenar, nästan lite väsensfyllda där de står. Och det skulle kännas ledsamt att ta bort dem. Så det blev klängväxter också vid besöket på plantskolan. Som ska få ringla upp i de där gamla grenarna. En lyktklematis Princess Kate och en klängros Waldemar. Det är nästan så jag redan längtar efter vår och ny växtsäsong.