"Spikdjävul!" far det plötsligt ur munnen på yngst. Jag tittar upp. Ser hans uppgivenhet samtidigt som jag känner blicken från nyfikna grannar. Sjuttio liter spikrens är vi uppe i. Man kan tycka att grannarna borde vara lite mer förstående när det trilskas med oss och tålamodet tryter. Men där står de och fullständigt vrålglor, till synes helt oförstående. Nu är jag förvisso rätt så glad för våra nya grannar. Tycker att det är trivsamt att ha dem intill, så jag går för att prata med dem, få dem på andra tankar och för att bekanta oss lite bättre med varandra. Men när jag närmar mig får de plötsligt fart på benen och flyr därifrån. Långt ifrån redo för konfrontation.

Sjuttio liter spikrens. På en sommar. Åtminstone fem liter återstår. Och massor av hårt arbete som är långt ifrån färdigt. Inte alls så många parti krocket som jag tänkte att det skulle bli. Eller sommarprat heller för den delen. Trötta kvällar. Men det har också satt mängder med angenäma griller i huv´et. Och längesedan är det hela familjen var så mycket tillsammans. Inte just hur många sommardagar som vi har tillbringat tillsammans, utan mer hur vi har tillbringat dem. "Spikdjävlarna" har lett till mer skratt än svordomar. Tröttheten har fått oss att ha små sköna pauser tillsammans. Det hela har fått oss att känna tillfredsställelse, gett idéer och dela drömmar.

Vi driver sommarstugeprojekt! På den plats där jag tillbringat alla min barndoms somrar, tonårssomrar ( varav några förstås var mer enligt föräldrarnas önskemål än mina 🙂 ) och sedan lika många somrar till. Bland hagar, ängar, får, hästar, kossor och hav. En plats som gör så mycket bra med mig. Som jag tror blir jättebra för oss alla. En plats som jag hoppas kommer att bli en samlingsplats för vår familj.
Vi kavlar upp ärmarna. Det här har vi tänkt klara själva så långt det är möjligt. Först riva en gammal stuga, i för dåligt skick för en makeover. Sedan bygga upp en ny, som är tänkt ska bli lättare och bekvämare att bo i. Men fortsatt en sommarstuga. Jag känner mig trygg med J. Det här har han koll på och han får mig och hela trion att känna att vi tagit oss an ett projekt som vi kommer att ro iland.
Jag slår ut en spik till. Torkar svetten ur pannan. Föreslår sedan att vi ska pausa för en kopp kaffe och färdigbredda mackor. Trion i familjen har redan bekantat sig med de nya fyrbenta grannar som inte kan släppa oss med blicken. Jag har tänkt att jag också ska bli kompis med dem snart. Måste först bara hitta ett sätt att närma mig dem.