Fröpåsarna ligger oöppnade på köksbänken. Jag nästan hör hur de små fröna förtvivlat försöker ta sig ut. Jag samlar ihop påsarna. Läser angivna råd för hur och när på baksidan. Tänker att jag kanske skulle. Eller, mycket värre, borde. Den känslan får mig att lägga tillbaka dem igen. Trädgård ska, eller i alla fall bör, vara kul - inget måste.
Det är inte helt lätt att kombinera husbygge med att vara mitt i livet. Tiden som blir över har jag inte riktigt kraften. Städ och tvätt. Ogräsrensning. Matlagning. Frösådd inte minst.
Att mura en hel dag, det är en sak. Det förvånar mig hur bra det flyter på. Hur kul vi har. Hur vi trivs med tillvaron och livet och, allra bäst, med varandra. Mitt bland kletiga murbrukspytsar och en mullrande cementblandare. Hur vi till och med blir glada av att tvätta och göra den klarorangea blandaren ren och skinande efter dagens insats. Det känns verkligen som att detta är "vår resa".
Men efter en hel dag ute, med så mycket fysiskt arbete, önskar man gärna att allt annat som behöver till för att vardagen ska gå ihop sig, skötte sig självt.
Man får helt enkelt sänka kraven. Ha lite tålamod med tvättkorgen som inte tömmer sig på befallning. Låta "råttorna" få virvla runt några extra varv. Värma upp "skrammelmat" som man tacksamt hittar i kylskåpet. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva så, när livet är uppfyllt med annat.
Idag får trappan en stund av min tid. Inget uppfordrande möter mig där. Den är en tillgång när det gäller att fylla energidepåerna.
Från den ser jag blåregnet i full blom. Hör regnet smattra mot plåttaket över entrén. Det mår allt grönt bra av efter en underbar vecka med sol och värme. En "ledig" vecka med husbygge.
Stunden på trappan - som ett litet rehab för själ och kropp.
Hoppas nu att det fortsätter "smattra" tills de blå klasarna har fått vad de önskar. Så att utsikten, vid platsen för återhämtning, ges lång blomning.
