Jag tar trappan i stora kliv. I olika riktningar. Sällan stilla. Har inte riktigt ro att slå mig ner. Precis så som det är ibland att vara mitt i livet. Det tar språng och ändrar riktning.
Mycket nu. Ömsom vin, ömsom vatten.  Ja, ni vet ...

Dags för trädgården att gå i vila. Utemöbler ställs i skydd mot ruggiga dagar. Krukor hamnar i vinteride. Det ger en viss ro att låta det som hinns med hamna på plats. Innan vintern. Den vinter som jag hoppas kommer att slå sig till ro en stund. Även hos oss som är allt för bekanta med snöfattiga vintrar.

Medan jag försöker styra kompassen finner jag stunder och platser där jag drar tio djupa och hittar ro. Nån annanstans än på trappan. För ett tag. Det känns som att det är rätt tid för det nu.
Men den finns ju fortsatt där, under alla skiftningar. Kanske slår jag mig ner en stund då och då, oftare än jag anar nu. Och du är varmt välkommen att slå dig ner en stund intill - ditt besök gör mig alltid glad.