Jag dansar sjungande, omväxlande till "Jag såg mamma kyssa tomten" och "Nu är glada julen slut", medan jag fångar dem en och en när jag sveper förbi. Lindar i silke eller tidningspapper och lägger de varsamt i den stora kassen, den som en gång kommit med hem efter ett stövelköp i Rom. Alla julsaker. Räknar in figurerna till krubban. De tre vise männen som hade en underlig förmåga att ta sig de mest långväga promenader när barnen var små och julkrubban var spännande. Jesusbarnet som ligger balanserandes på en halmbädd med tre ben. Tidens tand har tagit det fjärde till en plats där det inte återfunnits.

Julklappssäcken ligger tom kvar på golvet. Snögubben tycks lika glad för det. Tar plats fast den är hopvikt på både längden och bredden. "Jag sydde den rejäl för att leksakerna ni fick när ni var små var så stora och skulle få plats." "Va!", säger trion, "Har du sytt den?" Det får mig att känna att det kanske är dags att föra historien vidare. Vidden av att inte glömma berätta, medan någon finns som kan berätta. Jag tänker att en julklappssäck som ens mamma sydde när man var liten är en historia som har ett värde så länge säcken finns kvar. Och jag tänker att det kan vara kul att veta att ens mamma fick den där krubban en gång, när hon inte var äldre än att hon inte kan minnas riktigt när. Att hon fick den för att hon också tyckte det var spännande med Jesusbarnet, med Maria och åsnan och kul att ta med herden och de tre vise på sightseeing runt stallet.

Julen. Traditioner och minnen. "Kanske ska vi ha lite musik medan vi plundrar", föreslår jag. Äldst agerar snabbt. Plötsligt dånar AC/DC ut ur högtalarsystemet (att det råkar bli "Highway to Hell" känns nästan hedniskt, så det låter jag bli att berätta) och så dansar vi ut resten av julen i en annan takt än vi inledde den och tar ett glatt och fartfyllt steg in i ett nytt år.