Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tid, eftersom den springer så rackans snabbt ändå. Men en bit in i februari, med ett helt annat ljus än för fyra, fem veckor sedan, är det nästan omöjligt att inte längta efter våren. Allra mest mot vårkvällarna. De där kylslagna som man fryser in i ett tappert försök att få vårkläderna att värma, medan koltrasten sitter synlig i trädtopparna och sjunger in våren som bara han kan. Jag kan inte sluta hänföras.

En solig februaridag räcker gott för att jag ska få lust att sätta mig på trappan med en kopp varm choklad och låta känslan av vår få ta plats inne i hela mig. Vända ansiktet mot värmen medan en trädgårdsbok får ligga intill, för syns skull.
Då! ... behagar vintern landa. Med en skräll! Snö och blixthalka intar trappan och omgivningen vida kring. Den soliga himlen täcks av något ogenomträngligt gråvitt och pannkakslika flingor yr vildsint. Istället för soltrappa med varm choklad på menyn masar jag mig ner i en gråkall, fuktig källare. Varse att den allt för länge har väntat på att vi ska inta den. Den har behov av att attackeras med samma viljestyrka som snön och blåsten ger prov på utanför. Här behöver röjas! Röjas med stort R.

Så grovröj är vad jag ägnar mig åt medan de sista januaridagarna går över i de första månaden som följer. Ja, det tar sin lilla tid att ta hand om något som varit eftersatt allt för länge. Och ännu längre tid tar det att förbereda sig för uppgiften. För mig, vill säga. Men nu har jag laddat. Och jag är skoningslös. Säck efter säck åker till tippen. Visioner växer fram om den perfekta källaren.
Vi jobbar bra ihop J och jag men ibland kan det vara väl så bra att riktigt gå loss på något av helt egen kraft. Som nu, med källarröjet. Allra bäst känns det när J, som varit borta några dagar, kommer hem. Vi står i köket och förbereder för kvällen när jag låtsas grina lite illa med ansiktet och säger med en röst som bedrar: "Du ... det är nåt jag vill visa dig i källaren." Jag ser hur han liksom stannar upp, allt för väl medveten om hur gamla hus med ett åldrat värmesystem, plötsligt kan spela en oönskade spratt. "Vad är det då?" undrar han fast det mest låter som om han inte vill veta. "Följ med", säger jag, "så får du se." Jag hör från hallen hur han suckar, full av onda aningar, när han öppnar källardörren. I trappan ner ser han sig lite om, som om han inte riktigt känner igen sig. Och väl nere i "stora rummet"  går han in i ett mörker som överraskar med tända ljus, massor av utrymme och var sitt glas vin framställt på ett litet gängligt bord. Känslan som kommer till honom då ... det är nog det bästa man kan ge. En riktigt bra överraskning är värd all ansträngning.

Så, några dagar in i februari, kommer solen tillbaka. Med ett stort lyckligt sken över hela himlen. Källaren är till oändlig förnöjsamhet rensad och jag sitter, äntligen, på trappan med en fika. Låter solen värma ansiktet och mår så rackans bra. Jag bryr mig inte om nån trädgårdsbok ens för syns skull. Jag bara latar mig medan nunan får sina första fräknar och jag tänker gladtankar.
Vi går en spännande säsong till mötes. Byggsäsong. Nummer tre närmare bestämt om man räknar första sommaren, som bestod av ett enda långt rivningsarbete, men ju också var en viktig del i vårt byggprojekt, som nummer ett. Och så nummer två som gick in i vintervila med uppmurade väggar. Fantastiskt mycket trevligare, kommer jag fram till där på trappan med solen i nosen, att nu tänka på val av kök, än förra årets huvudbry med val av murblock. Jag suckar nöjt. Och så tänker jag att det ska bli kul att samarbeta med J på nytt i projektet "Vårt fina liv på landet". Det för oss i rätt riktning.
Sen går tanken tillbaka till koltrasten, med vårsången, i trädtoppen. Jag har också tänkt sjunga in våren med lilla kören, vid stranden och med brasa, när april är på väg in i maj. Men först ska jag tålmodigt låta våren få ligga till sig i sin vintervagga. Medan jag tar solfika, helst flera stycken, på trappan.
Fast det är ändå dags att börja öva.
"Sköna maj välkommen"!
I sinom tid ...