Lika röd som jag är om snoken, lika visten är jag under den. Kroppen känns inte som jag vill att den ska. Varmt ingefärste med äpple, citron och honung far tröstande ner genom en sandpapperslik (grov storlek!) strupe och hals. En hög med snytpapper har växt fram intill. Charmigare än så blir det inte när en del av mig, som jag inte är överens med, men som vägrat lyssna på mig, öppnar upp för en osympatisk förkylning.
Men när det nu inte är som det borde vara, är det ändå bra att det är som det är. Och lite mysigt är det att hålla båda händerna om den varma koppen, sitta uppkrupen i goa soffan medan jag dricker av det goda, varma, lenande teet och ler åt solen som vägrar ge vika denna dag. Den letar sig in till mig där jag sitter fast alla fönster är igenbommade. Underbara sol som lyckas ta klivet från utsida till insida utan att ilsket banka på. Den är till och med förlåten fast den visar upp den sämsta sidan av fönsterglaset, en syn som ger en känsla av att de allt för länge försummats. Hade jag behövt öppna för att släppa in den, solen, så hade sex envisa minusgrader slunkit in i samma veva. Kanske tycker de, minusgraderna, att det är för kallt ute.
Kallt är det allt. Ute. Inne har vi brasa. I kakelugnen. Härligt. Ute blir det varmare senare på dagen. Då har till och med envetet iskalla Celsius låtit sig charmas av marssolen. Jag tar med mig snytpapper ut. Och varm dricka. Där, i solen, mot väggen, utanför köket, på en av de gamla trädgårdsstolarna som sett sina bästa dagar, med dig sittandes på stolen bredvid, kommer känslan. Den braiga. Efterlängtade. Den alldeles ljuvliga. Den ackompanjeras av snödroppar, vintergäck och krokus i rabatterna. Ivriga fåglar som drar fram. Skatan som bygger bo högst upp i grannens förvuxna päronträd. Kvitter i någon buske nära.
Där och då blir det så tydligt. Våren har släppt in mig.