Monthly Archives: March 2018

10 Comments

Lika röd som jag är om snoken, lika visten är jag under den. Kroppen känns inte som jag vill att den ska. Varmt ingefärste med äpple, citron och honung far tröstande ner genom en sandpapperslik (grov storlek!) strupe och hals. En hög med snytpapper har växt fram intill. Charmigare än så blir det inte när en del av mig, som jag inte är överens med, men som vägrat lyssna på mig, öppnar upp för en osympatisk förkylning.
Men när det nu inte är som det borde vara, är det ändå bra att det är som det är. Och lite mysigt är det att hålla båda händerna om den varma koppen, sitta uppkrupen i goa soffan medan jag dricker av det goda, varma, lenande teet och ler åt solen som vägrar ge vika denna dag. Den letar sig in till mig där jag sitter fast alla fönster är igenbommade. Underbara sol som lyckas ta klivet från utsida till insida utan att ilsket banka på. Den är till och med förlåten fast den visar upp den sämsta sidan av fönsterglaset, en syn som ger en känsla av att de allt för länge försummats. Hade jag behövt öppna för att släppa in den, solen, så hade sex envisa minusgrader slunkit in i samma veva. Kanske tycker de, minusgraderna, att det är för kallt ute.
Kallt är det allt. Ute. Inne har vi brasa. I kakelugnen. Härligt. Ute blir det varmare senare på dagen. Då har till och med envetet iskalla Celsius låtit sig charmas av marssolen. Jag tar med mig snytpapper ut. Och varm dricka. Där, i solen, mot väggen, utanför köket, på en av de gamla trädgårdsstolarna som sett sina bästa dagar, med dig sittandes på stolen bredvid, kommer känslan. Den braiga. Efterlängtade. Den alldeles ljuvliga. Den ackompanjeras av snödroppar, vintergäck och krokus i rabatterna. Ivriga fåglar som drar fram. Skatan som bygger bo högst upp i grannens förvuxna päronträd. Kvitter i någon buske nära.
Där och då blir det så tydligt. Våren har släppt in mig.

 

8 Comments

Känner mig lite låg och ganska trött. Ser koltrastarna ila raskt över ett tjockt snötäcke. Trött på snön. Och less på en färgskala som i övrigt vägrar ge vika från den grå. Jag unnar trastarna att få känna gräs under fötterna. Vårlökarna att få andas solig vårluft istället för att vara instängda i mörker, under ett isigt, smutsat snötäcke. Inte konstigt att trastarna har brått när de tvingas ta mark. Vem vill springa barfota ute nu? Trots goa vinterkängor som står redo i hallen blir jag stugsittare.
Botaniserar bland det gamla för att hitta energi till nytt. Fynden är en huller-om-oreda-kompott.  Släng - spara. Kasseras - renoveras. Skämmigt - gångbart. Jag finner några gamla rader om våren som är till gagn för mig i stunden. Från en gång när jag uppmanades att skriva om mig själv - som fågel! Som en fågel, i jag-form, mitt i våren. Man får nästan pippi av bara tanken, men jag minns att jag hade kul. Fånigt? ja, kanske. Jag bjuder på det.

 

Jag känner att det börjar bli dags att putsa fjädrarna. Jag vill ha fram den där glansen i de mest färggranna. Det gör mig glad att tänka på. Det får mig att börja sjunga.

Jo, visst, jag vet. Jag borde ju börja med att se om mitt hus. Ja, till och med bygga ett från grunden. Fast jag tycker att det är fantastiskt mycket roligare att ”kuckelura” så här års än att behöva tänka på allt praktiskt. Men det är så sant; om jag bara roar mig, var ska jag då lägga mina ägg när tiden är inne?

Det är mycket att styra med så här års. Till att börja med är ju resan så lång. Hela vägen man ska ta sig från det att man flyttar innan vintern slår till, och sedan tillbaka till de trevliga trädgårdar där man samlas med sina jämlikar under sommarhalvåret. Det är helt klart mödan värt, men inte är det väl så konstigt att man hellre ägnar sig åt social samvaro än åt arbete?
Jag måste tillstå att det är inte så lite spännande med detta vårliga, promiskuösa leverne. Jag menar; man får ju passa på. Även om jag gärna putsar friskt i min fjäderdräkt för att bli så attraktiv som möjligt, så går det liksom lite av sig självt. Det där med glansen menar jag. Och en extra klang i stämman blir det också. Ja, jisses…!

För att vara riktigt ärlig; nog skulle jag vilja sitta högst i trädkronan. Kanske händer det att jag någon gång gör det. Men allt som oftast väljer jag en gren lite längre ner, för att kunna dra mig undan om jag skulle vilja. Det känns bra att ha en reträttväg. De vårliga snåren bjuder på gott om sådana. Där i nygrönskan tycker jag om att ha mitt bo. Någonstans i lugn och ro och i skydd från allt ståhej (ja, det kan ju trots allt bli lite för mycket ibland) där jag kan dra mig undan och få vara för mig själv med min lilla familj.

Det händer att jag med avund tittar på måsarna högt där uppe i skyn. Hur de svävande glider fram bland molnen. Vem skulle inte vilja kunna det…? En annan blir ju ganska trött i vingarna av allt fladdrande. Å´ det ter sig väldigt mycket mer flärdigt att snyggt bryta havsytan i jakten på en firre, än att sitta här och picka småsmulor i gräset.