?   Det var ju maj nyss!   Mitt i förberedelser för studentfirande.
Nu sitter jag här i elfte timmen, i den sena junikvällen. En snabb liten sittning i kvällssolen. Känner hur juli gör sig beredd för entré.
Underbara varma och soliga juni har gjort trädgården till en eternelloas, eller kanske mer till en öken. Det får lov att vara så denna sommar.
Juni gav oss midsommar. Så där lugn och skön som vi helst ville ha den. Och så innehöll den sommarens största, mer sannolikt årets största, event. Yngst tog studenten! Jag kände mig som mamma till världens gladaste student och ingen tvekan om att han var dagens allra finaste. Precis så som en mamma ska känna. Så som som det är förbehållet alla föräldrar att få känna. Stolthet!
Jag inser hur mycket av mig jag har lagt i detta när musiken tystnar. Det blir inte bara tomt, det blir så väldigt tomt! Och oerhört tyst. Luften tycks gå ur mig. Jag undrar lite hur något alls ska kunna följa på detta. Men det behöver jag inte ägna mycket tid åt. Det sköter sig så bra alldeles av sig självt. Tiden har en underlig förmåga att springa vidare och fyllas med annat som tar vid.
I juni hissar vi taklagskransen och låser dörrarna in till vårt lilla bygge. Det känns stort. Nu när sommaren är så där fantastiskt somrig väntar inomhusarbete. Vad göra?
Inte långt från vårt bygge, men en bit längre från vårt "vinterhus", jobbar yngst skift inom industrin några sommarveckor. Efter en dag på landet iklädd spikskor och snickarshorts, hinner jag med att slå mig ner en stund på tröskeln, se ut över ängen där solen börjar droppa sitt kvällsljus.
Och medan fullmånen lyser, men innan kvällen blir natt, tar vi turen om, för att hämta yngst efter kvällspasset.Jag andas in den sena junikvällen och känner juli titta fram över axeln.