Monthly Archives: February 2019

• 8 Comments

•

Söndag morgon. Härligt trångt runt frukostbordet. Armar som flätas ihop när de sträcks långt och tvärs över för att nå en nyrostad rågskorpa, en skiva ost, korv eller skinka. Någon som langar juice eller mjölk, medan en annan ber att få te påfyllt. Kanske ett ägg, med kaviar... eller crabsticks? Prat, skratt och mys.
Så plötsligt är frukosten över. Allt för snabbt fast den varit lång. Precis som hela helgen. Jag vill börja om, känner jag plötsligt. Backa bandet. Vill helst inte släppa iväg mellan som ger sig av först. Tåg till studier på plats som gör att vi inte ses så ofta. En bonuskvart med äldst som sedan sätter sig i bilen för en fyra timmas tur dit han har sin vardag. Så gör sig yngst redo. Packar sin väska och halldörren öppnas. Lurarna täcker öronen och fyller dem med väl vald musik, ändamålsenlig för uppdraget; att tagga till inför eftermiddagens match. Jag ser honom promenera iväg. J åker för att fixa något angeläget. Där står jag, mitt i hallen. Huset har aldrig känts så stort , så tomt och så tyst.
Övergivet och lessesamt - så känns det. En stund. Sen liksom tinar den bedrövade känslan. Det är inte så dumt ändå att veta att var och en är på väg till platser där de har en trivsam och väl fungerande tillvaro. Precis som vi har här hemma. Det kan kännas lyxigt att överkomsumera sitt boende. Ha en massa plats. Göra vad man vill. Ha det färdigbäddat till nästa hemvändartur.

Vi möts upp en stund senare J och jag. Så tar vi oss till sporthallen och får ett par härliga handbollstimmar där vi får vara med när våra "små pojkar" fixar dagens seger. En promenad med fönstershopping under sen eftermiddagstimma. Så ringer äldst och säger att han är framme. En stund senare visslar ett SMS  till i telefonen. "Framme" skriver mellan. När vi har hunnit med en gofika runt köksbordet, med resterna av helgens smaskiga kaka och med huvudbestyr kring ett klurigt korsord som vi sitter tätt ihop för att lösa, då öppnas dörren. Det är yngst som kommer och glatt ropar hej, riktigt nöjd med dagens vinst och egen insats.
Alla på plats. Där och då och oftast, känns det riktigt, riktigt bra.

• 8 Comments

•

Våra måndagar börjar okristligt tidigt. Tjugo minuter över fyra startar klockradion. Det är en tid jag inte alls är kompis med, men jag vill inte ha det ogjort för det ger J och mig en stund att få börja veckan tillsammans. Säga gomorron, dricka en kopp te, tända ljus som lyser upp mörkret, få krama om varandra, önska en fin dag och säga att vi hörs senare. Sen vinkar han vid grinden. Jag stänger dörren och kryper ner en stund till, innan min vecka med alla vardagsbestyr tar fart. Så hörs vi lite senare J och jag, precis som vi sa då i ottan, men ses gör vi inte förrän vi tar helg igen. Så har vi det just nu och även om man kan önska att det varit annorlunda så är det fint att få längta efter varandra. Och alldeles extra fint att få bli så glad över att ses igen när dörren öppnas inför helgen.

Vi hade som en rockad med jättehaveri av diverse inredningsprylar under hösten och fram till jul. Det ledde till alldeles för många nyinköp och stora utgifter på för kort tid. Så kan det också vara ibland fast man önskar det varit annorlunda. Men en bra sak med det var att klockradion, som fullständigt tappade förmågan att hålla tiden och rände iväg i ett hiskeligt tempo, blev utbytt mot en som nu väcker oss med ett varsamt ljussken som lyser upp rummet en stund innan det är dags att lämna den goa sängvärmen. Och så sätter radion igång på önskad tid, med en volym som tilltar något om man inte lyckas med uppdraget. En fiffig liten sak som gör den tidiga starten på måndagen mer skonsam.

Inte bara klockradion lyste upp denna måndag, solen fanns också med en stund. Och jag hann med en promenad innan de grå molnen åter tog över. Det blev till och med en sittning på trappan, säsongens första faktiskt, med varm choklad och solstänk på nosen.
Så har jag ett härligt veckoslut med mig in i nya veckan. Tjuvstartade helgen med Kompisfika på mysigt café. En sån där som aldrig tar slut och man tror att man ska bli bortkörd av personalen. Men de lät oss hållas. Så har vi "vårstädat" ute på landet. Ja, det kändes faktiskt så när vi hade dörrarna vidöppna och sopade ut byggdamm och skräp. Sen tillät den tidiga eftermiddagen en kopp  kaffe på rabattkanten. Där sitter man och känner i stunden att livet kan inte bli bättre. På det en härlig lördagkväll med fina vänner.

Och nu har de första vårlökarna börjat titta upp i trädgården. Ljuset, de stunder när solen tar sig förbi de envisa molnen, är ett annat. Det är vårljus. Nu kan jag inte längre låta bli att längta efter koltrastsång från trädtopparna, när vårkvällen är ljus och alldeles för kall för att redan ha plockat fram vårjackan. Att frysa in våren till koltrastsång, ljusa kvällar i början av april - det längtar jag till.