Maj är skön och grön och kall. Insvept i filt, stundom toppat med sydväst, njuter jag det vårliga.
Dagen före maj blir tvåsiffrig firar vi bröllopsdag. De har hunnit bli några stycken. En regnig torsdag denna gång. Jag fick faktiskt några regnstänk även i brudkronan, då - den dagen det begav sig. "Det betyder lycka", sa min mamma som bestämt också sa att riskornen inte skulle ristas ur håret. Lycka det med, sa hon. Och tänk, där tror jag faktiskt att hon hade rätt. Regn och ris och ett lyckligt äktenskap, det sammanfaller för J och mig. Väldigt bra har vi det, nästan alltid. Det finns förstås också andra stunder - vi är ju inte mer än mänskliga.

Denna regniga torsdag minns jag också hur dagen, då för några år sedan, började med att jag ostrukturerat rände runt i lägenheten där vi bodde och hela tiden sa "Oj, oj!" inför vad jag nu skulle ta mig för. När jag kom till frissan för att fixa håret hade jag på mig en tröja, innan det var dags att bli klädd till brud, som var lite tight i halsöppningen. Rutinerad sa hon: "Du får sitta med bar överkropp medan vi fixar håret, annars sabbar vi hela frisyren när tröjan ska dras över huv´et."  Naket kändes det kan jag säga, insvept bara i "frisörscapen". Så plötsligt kom världens, i mina ögon, stiligaste brudgum instörtande med en väntande taxi utanför. Bilden är ännu helt klar.
En sömmerska hade sytt min klänning och brudkronan bestod av små rosor som så mycket som möjligt skulle likna små vilda nyponrosor. "Buketten", sa floristen, "den ska likna personligheten, så jag gör den spretig". Lycklig damp hon ner i sina gamla läroböcker för att hitta blommor precis så som jag ville ha dem - en bukett som såg ut som nyplockad från en sommaräng.
Jag kontaktade min gamla konfirmationspräst för att fråga om han ville viga oss. Det gjorde han gärna, sa han och körde långt från sitt nya distrikt för den goda saken. Däremot har jag inte minsta minne av vad han sa. Något klokt och bra hoppas jag.
När vi kom ut ur kyrkan hölls en sabelkorridor för oss, vänner av det navala som vi ju är. Lycka. Och sedan regnade det idel ris och några vattenstänk. På det häst och vagn till middag och festlokal. Mitt i vimlet som följde uppstod plötsligt en blåsorkester av gamla avdammade instrument som en gång, i tidig ålder, behandlades med möda under tiden på musikskolan. Jazzigt värre blev det när brudgummen häpen fick sin gamla klarinett i näven och tillsammans med fyra andra grabbar efter bästa förmåga drog igång "Oh, when the saints ..." De har med liv o lust gått in för detta en stund när jag hör min moster säga: "Ah, nu hör jag! Det är `Blinka lilla stjärna´ de spelar!" Ett betyg på nivån hos denna kvintett.
Efter trevlig middag med allt som hör till blev det brudvals till "Kalle Schewens". Sedan bad jag orkestern (nu en mer rutinerad) att spela "Får jag lov lilla pappa" och så frågade jag honom just det. Pappa svepte ut med mig på dansgolvet och det lilla tilltaget kändes väldigt bra.

Många år senare urnsätts pappa just denna dag; dagen före maj blir tvåsiffrig. Det bara blev så, att det var just den tiden vi fick för detta. Märkligt. Livet liksom. Som i en liten ask kan det kännas ibland.
Medan skrivarlyan varit igång har maj blivit både solig och varm och nästan tagit slut. Jag packar varsamt in mina minnen och njuter sena vårkvällen.