Monthly Archives: October 2021

• 4 Comments

•

... alldeles underbar i stassen, bjuder på den mest raffinerade färgprakt ... ja, då kan jag inte annat än att falla till föga. Tänker att jag borde titta på bladverken med samma ögon som jag tittar på vårens vitsippebackar. Njuta den korta tid det varar.

Jag har följt den, hösten, genom regnvåta fönster, soliga promenader, eller under blåsiga, molngrå dagar då jag har hållit hårt i hatten eller kurat inomhus.
Jag har ägnat tid åt att säkerhetskopiera text- och bildmaterial. Massor av tid blev det, men nu är det gjort. Där har jag funnit bilder av hösten, så som jag vill se den, och många påminnelser om att underbart är kort - alla dessa Povels kloka underfundigheter. Möjligen är det därför jag upprepade gånger också manar till att njuta vår vackra vår eller sommar, de tycks lätt springa allt för kvickt. Kanske motsvarande; "Tiden går fort när man har roligt".

Den förvånar mig något, känslan av en aning poesi när jag tittar över ord och meningar. Synar med hård blick och tänker: "Patetiskt?" Den sidan av mig avslöjas inte utanpå. Nånting inuti, som vill ut.
Med samma kritiska ögon finner jag skamset ord där stavning blivit tokig, syftning blivit knas eller ord som upprepas på tok för ofta. Kan tycka att jag borde åstadkommit bättre foton, eller kanske fler nya foton ...
Men; det här är min plats. Skavanker. Varför syna så kritiskt? De kan tillföra viss charm.

Citerar en yngre version av yngst: "Jag gör som jag vill." Eller: "Bara det känns bra."

Min plats. Mitt utrymme. Det känns bra. En plats att välkomna någon som vill titta in, det känns också bra. Vill man inte, då låter man väl bli? Annat vore dumt.

Så; som den vår-tös jag egentligen betraktar mig, kommer här ett återbruk av foton på en höst som jag gärna ser den. I tillägg en något modifierad maning, rätt i tid och som känns rätt för mig: Kom ihåg, och låt det ge plats, att njuta vår vackra höst. Det delar jag gärna med dig.

• 4 Comments

•

... inte tid med detta. Fullt upp med att säkra texter och foton. Klippa och klistra på det digitala viset. Tidsödande.

Jag är glad att ha hittat ett forum för kreativt skapande. En plats för tankar som vill ut. Skrivklåda som vill ta form. Alla möjligheter som öppnar sig med en egen hemsida. Kanske är det svårt att hitta något bättre. Men jag är inte bekväm med den digitala tekniken. Känner mig osäker. Otrygg. Rent av rädd för att göra fel. Tekniska misstag med förödande konsekvenser.
Digitala hotellet förvarnar om kommande förändringar. Det ska steppas upp ett snäpp. De larmar om att "rummen" behöver säkras. Känner direkt rädslan över att inte finna nyckeln för att "låsa in värdesaker".

Jag får hjälp av finaste trion. De som har vuxit upp i en värld av ettor och nollor. Som har det i blodet. De hjälper mig att slippa falla i digitala gropar. Inte ens dessa tre finner ett sätt att göra det jobbet snabbt, men de finner råd om vad som är bra. Det viktigaste.
Det prövar tålamodet att säkra upp. Går igenom månad efter månad, år efter år ...

Nej, jag har verkligen inte tid med detta!
Men det är fint att slå sig ner här en stund. Lugn.
Ingen märker att jag smitit ifrån ett kort tag.

• 6 Comments

•

... kanelbullar dag fyra, men det har blivit skördedagar denna första "riktiga" höstmånad. Solen lyser och vinden håller sig lugn när vi försöker locka våra små "kacklisar" att picka efter mask efter hand som vi vänder upp potatis. Jag trodde det skulle vara mumma för dessa fjäderklädda att sprätta runt i trädgårdslandet, men de tycks föredra alla andra platser. Det är lite som att passa småbarn när vi med jämna mellanrum får lämna spaden i jorden och ta en koll så att de inte ger sig ut på vägen. De har vuxit, är yra som höns i allmänhet och tupparna galer som om de vore i målbrottet. Nyfikna, sociala, ja, till och med aningen tillgivna, men också ostyriga. Allt som allt ett charmigt sällskap.

När de alla har hittat och klämt in sig i en solig hörna - där gillar de att lata sig en stund - då kan vi fortsätta gräva i godan ro, tills vi hör hur det åter börjar kacklas.

Så! Fullt fokus på potatis. Vi tar fram lövkorgarna som förvaring åt våra pärer. Förundras över hur många vi gräver fram från varje planta som dras upp. Somliga är något motsträviga och i stunden får vi för oss att någon verkar vända baken till ... 😉

... men vi får likväl ihop en hel lövkorg med vinterpotatis och så lite sommarpotatis som blivit kvar. Det är en tyngd som är lätt att bära när vi tar dem vidare ner i källaren för övervintring, eller så länge de nu räcker. I vart fall en hygglig skörd för att vara en bonus, sprungen ur en spontan känsla av att nyttja en jordlott vi såg oss ha.

Något att bli lika glad över är att solrosorna, som förde en tynande tillvaro i kruksådd ute under en kall vår, överraskande sträckte ut sig i sin fulla längd när vi hittade en plats där det fanns utrymme för dem att "spreta med fötterna". En fröjd för ögat, men också något gott och närande över vintern för andra än oss själva. Där kommer sannolikt bli välbesökt av traktens alla småfåglar. Känns fint att bidra med.

Man anar en och annan tall bak de högresta gula. Men inte längre. Också marken intill har sin "skördetid" i samma veva som vår. Den mer än sjuttio år gamla tallskogen blir avverkad för att furan inte ska tappa gnistan, bli för gammal och ha ståtat helt förgäves under många årtionden. En ny landskapsbild breder ut sig över omgivningarna och en historia är all. Ny era för de lövprydda, de som länge stått inklämda i ett barrigt mörker, att få dagsljus.
Före ...
... och nuet.

• 4 Comments

•

Så var vi på andra sidan höstdagjämningen. Morgonen är mörk när vi efter några veckor med en "upp-och-nertillvaro" på nytt ska starta dagen i vanlig tid. Letar och känner mig fram. Tänder ett par ljus, det blir behagligare sken så. På med tevatten. Så slår vi oss ner för en skön frukoststund innan dagen splittrar oss. Med händerna om var sin varm kopp ser vi morgonen ljusna.

Den månatliga kassan för brödfödan har under en tid inneburit att en av oss varit nattaktiv medan den andra har försökt "gå i vanlig takt". Det har funkat sådär. Där av "upp-och-nertillvaron". Där av också känslan att det är skönt att vara tillbaka i gängse banor.

Egentligen fordrar inte min dag att jag är uppe i ottan. Jag är solidarisk med J som ska vidare efter frukosten. Jag värdesätter stunden tillsammans. Det fick mig att maka mig ur den varma goa sängen, fast mörkret gjorde sitt för att hålla mig tillbaka.

Mellan är hemma för en tid. Han har välförtjänt sovmorgon. Innan han tar fruksoststund hinner jag börja rydda med det som jag har tänkt att min dag ska innehålla. Han sitter yrvaket vid frukosten och tittar på mig. "Jag tycker att ni är så produktiva", säger han, medan han hyvlar osten till rostemackan. Ett fint betyg att få, känner jag, för lite småfix en dag på hemmaplan.