... försvinna bak krönet. Jag vinkar tills de inte längre ser mig och sedan tar jag mina noter och kliver vidare in i våren. Bland vitsippebackar. Vårens sista repetition. Finslipning på tonerna, få dem att sitta, så att vi verkligen lyckas få vintern att rasa ut på Valborg.

De springer så kvickt, de där dagarna tillsammans. Campar tätt och är generösa mot varandra, för att få allt, så långt det är möjligt, att fungera friktionsfritt. Förstås är det det bästa som finns när trion, eller delar av den, kommer hem. Också när de kommer i sällskap med vännen som de delar sin vardag med. Vännen som vi ännu inte känner så väl. Det är inte bara enkelt. Mest knepigt, sannolikt, för den som ännu inte känner sig riktigt hemma hos oss. Som tappert vill passa in. Lite knepigt också för oss som gärna vill öppna upp och välkomna. Inte bara enkelt heller för den som kommer hem och känner att allt inte är helt som vanligt. Det tar sin lilla tid. Man måste låta det få göra det. Vi har också varit där. Unga. Bli presenterade. Accepterade. Vara tolerant. Plötsligt ser konstellationen inom familjen annorlunda ut. Nej, verkligen inte bara enkelt. Men härligt. Och roligt. Förstås.

Det känns som om vintern rasar redan där vi står, mitt i aprilkvällen där solen börjar dala. Vi tar i så att förbipasserande ger applåder. Sträcker på oss. Sjunger ikapp med koltrasten.

När sången tonar ut blir det tid att vara i orangeriet. Oliv och citrus blir ansade och sticklingar ger hopp om en ny generation. Så faller ögonen på ett försummat paradisträd som blivit glömt under vintern. Å´ se där! Efter en sval övervintring bjuder den lilla taniga plantan på enkla, men väl så exotiska blommor. Hur många har sett ett paradisträd i blom, undrar jag.

I gröna rummet, utanför orangeriet, händer våren. Gula narcisser står resliga runt ett åldrat plommonträd som har sett sina bästa dagar.

I rabatten står backsipporna utslagna. Nickar blygsamt. Alldeles bedårande. Där måste jag sätta mig på huk en stund och dra försiktigt med händerna över de små blå sammetslena.

Lyfter notbladen igen. Går igenom min omelodiösa altstämma : "Välkommen härliga vår ... "