... tillräckligt gräddade", säger J.
"Jo", ryter jag, "du ser väl att det är gyllenbruna längs med kanten. Förresten hade jag dem inne tre minuter längre, ännu längre så bränner jag dem."
Jag knackar med knogen på baksidan av de små formarna. Alla de fyra första går sönder. Jag slår hårdare på femman och sexan; kommer ut i delar de också. Mitt humör får J att lämna köket och när han har gjort det ställer jag in de som är kvar ett par minuter till. Jag vill ju inte att han ska märka ... ge honom rätt.
Jag tar ut plåten och börjar om. En kommer ut hel, en trasig. Knackar hårdadre. Nu blöder knogen.
Allt som allt: tolv hela, tretton mer eller mindre trasiga.

Denna mandelmussledramatik!

Lite så har vi det i advent. Mycket mys med inslag av småirritation emellanåt. Det är en del att fixa med. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Dramatiken kring mandelmusslorna är återkommande från år till år. Tradition. Hos oss är det mycket det det handlar under veckorna före jul. Tradition och önskningar. En önskan jag haft i år är att vintern rakt genom skulle kunna få vara mild och blåsig. Det är ändå så den ofta är där jag bor och just i år skulle det komma särdeles väl till pass, tyckte jag. Det är en sak att hålla sig till traditioner, men sina önskningar ska man hålla tyst om. Jisses vad det har knarrat under fötterna. I orangeriet, som är ouppvärmt i år, står oliv och citrus och samsas tätt intill varandra, inlindade i filtar och bubbelplast. Jag tittar till dem då och då och hoppas de har gett sig fanken på att stå pall för alla bistra minus. Själva håller vi ångan uppe genom om att se till att kakelugnen inte kallnar mellan brasorna. Väldig myseffekt på det. Och så bak och pyssel förstås - det håller oss också varma. Nån gång löser vi korsord, helst tillsammans - kul tycker vi. En stund för rykande hett kaffe och naggande goda småbitar av mandelmusslor.