... och just inte kan göra något, far andra runt som skållade troll omkring mig. Sitter där och känner mig skyldig fast jag inte direkt kan rå för hur det har blivit. Jag hade absolut undvikit det om jag kunnat. "Du har lite för bråttom lite för ofta", säger J. Ja, kanske är det så.

Det händer så fort. Plötsligt förändras bilden. Allt hamnar på vänt. Lagom till påsk och min födelsedag, apriltös som jag är, efter flera timmars bilfärd för första besöket hos äldst och hans flickvän i deras precis nyköpta och nyinflyttade hus - ja, då finns där en liten osynlig trappavsats som jag har brått nerför utan att uppmärksamma. Ett felsteg och en stund senare är ena armen ett stort paket. Inslagen. Snygg födelsedagspresent.

Sedan dess lever jag livet som en enarmad bandit; smyger runt, verkar smita undan - oförmögen att ta mig an det mesta som finns på den härliga att-göra-listan för våren. Nyttohanden till på köpet. Inte en vettig bokstav har hamnat på pränt. Borsten far oredigt med envist runt band gaddarna för att göra sitt åt tandhälsan. Jag har också hunnit med en sväng på operationsbordet, omgiven av människor med vänliga ögon och mjuka röster som, helt gömda i sterila kläder, övertygar mig om att det kommer att bli bra när de satt fast min hand i armen med hjälp av platta och skruvar. Känner mig trygg med det. Helst hade jag förstås sluppit, men jag är så glad att jag får hjälp.

På den vägen är det. Nu har jag ett handskydd som jag kan ta på och av. Ett digert rehabiliteringsprogram att följa länge.
Så medan jag lunkar kring och gör tappra men ganska meningslösa försök att bidra, irrar J omkring på ett sätt som påminner om våra yra höns, i full färd med att försöka hålla jämnt skägg gällande våra ambitioner för våren. Lite ledsen ibland, men mest är jag glad. Ser björken slå ut, små solar i gräset titta upp, och själv är jag sakta men säkert på G.