... morgonens fukt ner på fönsterrutorna och kvällarna här ute på landet kräver pannlampa. Eller åtminstone reflex, så får man tränga in sig så gott det går längs den lilla, ja, faktiskt näst intill obefintliga, vägrenen, när billyktor blixtrar till. En och annan kör ännu förbi även om lugnet lagt sig när semesterveckor mest är ett minne blott och skolorna åter samlat sina elever. Men vi är några som håller stånd mot den daggvåta och mörka augusti. Några som fortsatt får njuta härliga sommardagar mitt i grönska, "kolunk" och vattenblänk. Förresten; på vår lilla väg, med några lätträknade hushåll, har kanske hälften genom åren bosatt sig permanent. Det är som om det finns en längtan att komma ut på landet. Kanske rent av ett behov. Men där är vi förstås alla olika. Jag väljer att berika min tillvaro med att kunna smita in till "metropolen" under den mörkaste höst och kallaste vinter. Titta ut till landet några dagar då och då där emellan och sedan ta min tillflykt hit på nytt när ljuset börjar "härja" allt mer ogenerat. Jag mår helt enkelt bra av att få lite stadspuls vintertid och sedan vårens första fräknar bland kossor och saltstänkta vindar.