... dagar på landet. Lagt klinker, firat födelsedag, sett räven raska över isen, hört första vipan över maden, lagt märke till yra småfåglar i trädkronorna, blivit tydligt varse de allt ljusare dygnen, anat månskäran och stjärnorna högt där ovan en molntät himmel ... Så många självklara, kan tyckas, men ändå stora upplevelser, långt från ljus- och ljudföroreningar. Nära naturen. Balsam för själen. Djupa andetag. Meditativt. Ny energi.
Härligt att äntligen ha lagt klinker. Så barnsligt glada och nöjda vi känner oss över det. Det är nåt extra när det som väntat länge blir av. Man har bestämt sig för vad man vill ha, hur man vill ha det, skymtar ett extra välkommet mynt i kassan och har tid och energi för att kavla upp ärmarna. De som nästan fastnat i uppkavlat läge sett till allt arbete vi gjort på landet. Men vi har vilat nu en stund och känner oss redo på nytt. Vi har planer och den första har gått i lås med klinkern. Kul!
Det är också härligt med den där Dagen, den som är ens egen. Man är så värd den. Kanske börjar jag tycka att de blivit många, men det är nåt rikt över det. Vi firar den gärna med en hissad liten bordsflagga, frukost på sängen, skönsång förstås och nåt paket att få bli nyfiken på. Det känns stort att få och fint att ge. Denna gång var det jag som fixade frukostbrickan, hissade den lilla flaggan och stod för morgontrudelutten. Solen sken när vi lite senare dukade fram födelsedagsfikat ute i det soliga, småkyliga. DÅ! ... hör vi årets första vipa! Mellan berättade förresten för oss att i Danmark, dit han haft en sejour, säger man att om solen skiner på ens födelsedag, så har man varit snäll. Lite gulligt tycker jag
Jo, det var ju det där med räven också. Och det är inte så mycket med det egentligen. Men vi såg honom - ja, det kan ju förstås ha varit en hon - raska över den moddiga isen som fortsatt bar i den vattendränkta hagen. Är det så att just rävar gärna raskar över is ... ?
Det gick inte att undgå hur småfåglarna var alldeles ystra uppe i oxelns krona. Lika märkbar var skymningen som lät vänta på sig tills det hunnit bli kväll. När mörkret sedan lagt sig var det i vanlig ordning månen, i ohotad konkurrens, som stod för kvällens och nattens ljus. Nånstans där måste jag känna lite på "utet", så jag öppnar dörren på glänt. Hör havet, gäss och ankor som trots den sena kvällen inte kan hålla snattran. Så ser jag fyren också, bak det stora blå, blinka långt där borta på sin ö ...
