... för en jäkla maj! Visst; häggen står i blom, syrenerna börjar komma ikapp och den är sedvanligt vackert skir och nygrönskande. Men: Så kall! Så grå! Det är ju maj som bjuder på de där första varma sommardagarna när den modige tar ett dopp i havet, tinar upp i solen och njuter tjuvstart på sommaren, samtidigt som man har den orörd framför sig. Åtminstone är det så jag minns dem, alla maj tidigare år.

Jag blir extra glad att vi startade första dagarna denna månad med att möta sommaren under vår resa ner till södra Frankrike. Sol, värme, spirande grönska och mycket i full blom, dök upp allt eftersom längs den långa bilfärden ner till Languedoc. Först var det rapsfälten som tornade upp sig och bredde ut sig allt mer, sedan syrenerna, ginsten som klädde hela vägrenen gul, hägg som doftade gott. Till och med flädern stod i blom. Inte att förglömma; blåregnet som kronan på verket. Allt medan vi närmade oss målet genom ett häpnadsväckande vackert och hisnade centralmassiv. Berg som vi aldrig tidigare passerat med bil. Vilken upplevelse.

Väl på plats, ömma i rumpan och stela i kroppen, blev vi varmt mottagna, på franskt manér, av goda vänner som blivit lyckliga ägare till ett gammalt vackert stenhus med bibehållen charm. Svalkande vin serverades i deras muromgärdade trädgård bland olivträd, doftande citrus, stora agave, högresta fikonträd, en imponerande häck av nerium oleander ... ja, det var lätt att luta sig tillbaka och njuta och faktiskt kanske känna ett litet sting av avund. Mest förstås lycka över att ha vänner och få ta del av detta.

Dagarna som följde blev det promenader i charmiga små byar och närmsta stad, vandring i bergen, vinprovningar, välsmakande luncher på mysiga ställen. Vart man tog sig bredde vinodlingarna ut sig, de tycktes finnas överallt, och på kvällarna satt vi nöjda trötta och fulla av intryck och njöt på takterassen. Det står tydligt; det gick ingen nöd på oss.

Fullastade med buteljer och andra små delikatesser styrde vi sedan kosan åt det håll dit resan startat några dagar tidigare, och fick på nytt möta nygrönskan som under tiden vi varit iväg hade börjat ta fart också här hemma.
När vi till slut stelbenta landade på hemmaplan fick vi klä oss varmt.

Nu är jag åter mitt i sommarhalvårets vardagstillvaro på landet, bland kossor och små "nykläckta" lamm. Upplevelsemässigt nyrik. Vi har fortsatt klä oss varmt och tagit skydd för regn och envisa vindar. Men så hände det, den arla morgonstunden var ljum, nästan vindstilla och molnen skingrade sig. Den lilla turen till brevlådan, där bladet med rykande nyheter väntade, blev en behagfull och efterlängtad liten runda. Mitt "lilla liv" på landet lyckades charma mig till fullo. Borta bra, men ...

... hemma bäst.