... dryper av fukt, en stund senare är den härligt krispig, dagen är sommarvarm och skymningen är bedårande vacker. Den sänker sig allt tidigare nu och en stund senare är kvällen ogenomträngligt mörk. I alla fall här på landet, långt ifrån alla ljusföroreningar. Det kompakta mörkret bjuder på den mest fantastiska stjärnhimmel under klara nätter. Jag smyger upp ibland och tittar. Tänker att vi borde ha en stor plansch över alla stjärnor väl placerad där jag kan lära mig mer om alla stjärnbilder. Den skulle redan ha suttit där på väggen men det är en sådan där "något-bra-att-ha-kvar"-sak.

Stjärnorna är fina, men alla nätter är inte lika klara. Fukten och mörkret får mig att längta efter det lite mer urbana, medan krispet, sommarvärmen och skymningarna ibland får mig att vilja bli lantis på heltid. Jag slits mellan alternativen och kan någon gång känna det lite jobbigt, men förstås tycker jag att möjligheten att kunna göra ett val är något verkligt fint.

Det är dags att välja stan nu. Det märkliga är att just denna dag anar vi den första hösten. Vi har sagt att vi inte "flyttar" från det ena stället till det andra, det är nära emellan och vi kan vara var vi vill när vi vill, men det är ändå så att vi halvårsvis tillbringar mer tid på det ena stället än det andra. Mer än jag hade trott packas ner, lastas in i bilen. Jag borde ha lärt mig nu att det är så det alltid är.

Staden pulserar. Trafiken rör sig i en ström längs med vägarna. Folk går förbi, någon stannar till, röster hörs överallt hela tiden. De gamla invanda promenadstråken känns lite spännande på nytt. Cykeln till centrum, kanske en fika på stan, eller en lunch. Om inte shopping så i alla fall fönstershopping. Det är lite som att boa in sig för vinterhalvåret. Det känns som att tiden är väl vald.