Knotiga gamla fruktträd. Det kan nästan vila något väsensfyllt över dem. Man blir lite av en trädkramare. Vi har ett sådant. Ett äppelträd. Nu står det nästan naket efter att först på våren ha levererat den allra ljuvligaste blomning och därefter, inpå hösten, mängder med frukt. Vinterfrukt. Kanske är äpplena något luggslitna – trädet är ju gammalt. Men vad gör det? Kanske har vi också gått lite hårt åt det. Det har fått agera både gungträd och klätterträd för tre barn i alla åldrar. För att på hösten, när frukten börjat mogna, bombardera dem med sin skörd när de satt grenarna i gungning.
När vi går ut för att hämta morgontidningen en solig oktoberlördag ser vi fallfrukt i det daggvåta gräset. En stor korg fylls och tas in i köket. Äpplena ligger dag i flera dagar som ett stilleben. Jag känner hur de utmanar min kreativitet att bli omhändertagna. Så en kväll blir det äppelkaka. Sedan fortsätter jag tänka must och mos och kräm. Framförallt tänker jag på fyllda flaskor och burkar som står på käksbänken med handskrivna etiketter. Lite av en romantiker? Kanske. Men det väcker en härlig känsla att se denna samling efter att man har saftat och syltat eller kanske gjort mos och marmelad. Den tanken lockar mest. Det är den som till slut får mig att kavla upp ärmarna. Jag skalar, skivar och fryser in. Får bli till pajer och kram under vintern. Jag fyller ett stort kärl med äpplen som får dra några dagar i vatten och bli till must. Mos kommer jag fram till att vi redan har så det räcker från i fjol. Drickan blir väl söt. Men den är på egna äpplen. Det skapar känslan. Så gör jag etiketter och fäster med fint snören. Att jag inte är lika flitig i praktiken som i drömmarna gör att det blir en del till fåglarna också. Fler som blir glada. Bra!
Fast egentligen är äpplena så fina redan där de ligger i krogen, Det är nästan så man skulle vilja behålla dem in i advent och över jul.