Det är som om en vägg av målarfärg slår emot mig. Det doftar nytt och förväntan. Fyller mig med en känsla jag gärna vill uppleva ofta. Får tillvaron och livet att kännas lite spännande. Jag synar och kommer fram till att sista lagret färg är satt. Det antikvita känns fräscht och behagligt och det lilla rullbordet, som en gång snickrades av en gänglig yngling, ska än en gång tas i bruk. Bli TV-bord med plats för förvaring. På gång att flytta in i lägenhet som ska fyllas med eget. Något nytt, men mest hopplock av gammalt och uppfräschat, det mest nödvändiga för allt praktiskt och så minnessaker. Ett eget hem att fylla med trivsel.
Stolarna blev som nya när sitsarna blev omklädda. Extra glad över att tyget jag länge tittat på reades med 70%, utan att jag visste om det, när jag väl kom till skott för att köpa. Nu behövdes det ju till något. Det måste ha varit någon meningen det, tänker jag. Jag väljer att ta en större bit än vad som behövs. Det räcker till två kuddar också och en duk att lägga på det körsbärsfärgade, lackade 50-talsbordet. Ett loppiskap som duger gott i befintligt skick.
De väl nerpackade glasen och porslinet ska också med. Kanske klokt med en lista på sådant som saknas men verkligen behövs? Jag tömmer fönstret på de två blomkrukorna och den fina trägiraffen som var en 11-årspresent som har fått hänga med sedan dess. De finns med på listan över att-flytta-med-saker. Några brädspel som får mig att minnas 15-årsdagen, när födelsedagsbarnet till slut erövrade hela världen, där vi hela familjen trängdes och trivdes runt vardagsrumsbordet över en omgång Risk. Den lilla kannan och de små, små glasen som var en 1-årspresent. Historieböckerna, det fina verket av Herman Lindqvist, packas också ner. Kuvertet med adressändring är igenklistrat och lagt på lådan. Det nymålade bordet, som du snickrade i slöjden på högstadiet och som vi hade i vår första, gemensamma lägenhet, och stolarna, så fina att jag gärna hade behållit dem, väntar på att lyftas in i flyttlasset.
Egentligen behöver jag inte vara så angelägen. Egentligen är det lite överflödigt. Men vi, du och jag, har fått förtroendet. Det är jag glad över. Jag tar det inte för givet. Äldst är handlingskraftig och fixar minsann själv de projekt han drar igång. Så det är jättekul att få frågan om att hjälpa till att fixa en del med flytten till första, egna lägenheten som står tom och väntar på liv och hemtrevnad. Vi gör det så gärna. Snart går lasset med vägen om IKEA, för att där möta upp äldst som för dagen sliter sig från studierna och livet på Campus och tar sig med tidiga morgontåget för att vara på plats. Vi har lovat köpa ny säng till honom. Så att den gamla kan stå kvar här hemma. Ditt och mitt hem kommer alltid att vara ett hem för oss alla fem. Oavsett. Det är bara så det är.
Jag ser mig runt. Det gamla pojkrummet känns nästan lite öde. Jag drar lite på det, men så släcker jag till slut jordgloben med alla franska namn på länder och städer och floder och hav. Franska, för att där vi bodde när äldst fick den i födelsedagspresent, gick det inte att få tag på en jordglob med svenska eller ens engelska namn. Jag minns att en god vän jag hade där och då, sa: "Det kommer att bli en jättefin minnessak när han blir lite äldre." Den har fått lysa i hans rum om kvällarna. Nu vill han att den flyttar med. Det känns fint. Jag släcker den, där den står på ett bord i ena hörnan av rummet. Mest är jag glad. Mest känns det bra. Lite spännande faktiskt.
