Stora bladknippen av björk står på var sida av grindstolparna. De får ingen ro för vinden som inte vill sluta famna oss denna sommar. För nu har sommaren kommit. Strandade under själva examensveckan. Björkruskornas prassel låter rogivande där de fortsatt fått stå kvar några dagar - smyckade till fest fast luften nu gått ur - efter studentfirande. Det känns hjärtskärande att röja allt på en gång, direkt efteråt. Vi måste avsluta lite mjukt - lite i taget. Och länge, länge, efter att vi avslutat och plockat undan allt, kommer det att finnas med oss. Det blev en fin dag. En dag att ta med.
Blomstertiden har kommit. Somligt har redan hunnit passera, medan något är och annat är på väg. Blåregnets kronblad har börjat snöa och täcka marken där de faller, medan schersminen bedövar ett välmående luktsinne och pionerna står i stinn knopp. Snart dags för skörd av fläderblom och årets saftsats. Naggande nära, lata, lediga dagar som troligtvis kommer att innehålla mycket mer av hus- och trädgårdsprojekt än vad vi föreställer oss nu. Det är så det brukar bli. Sannolikt för att det är så vi tycker om att ha det.
Men det finns också den blomstertid som i år, med yngsts examen, passerat revy. Den vi under barnens alla grundskoleår tagit del av i kyrkan. Där man gärna vill lyssna till den. Så jag blundar och försöker höra alla sommarglada barn sjunga om tiden som kommer. Och vi föräldrar och anhöriga gör vad vi kan för att tillsammans med barnen överrösta en kantor med ambitionen, vad det verkar, att spela så att taket lyfter.
Ibland är det extra viktigt att ta in när man är mitt i. Känna och minnas det man fortsatt vill ha med.