Det är årets första verkliga "Mia!-När-man-ser-dig-sitta-på-trappan-med-en-kaffekopp-då-vet-man-att-det-är-vår!"-dag. Å´ jag ger en del av dagen en sådan stund; sitter på soltrappan med nunan vänd mot D-vitaminberikande strålar. I koppen har jag varm choklad med vispgrädde och kanel, och jackan ligger i en liten hög bredvid mig på trappan. Det är för varmt där jag sitter för att ha den på.
Jag är precis hemkommen från en rask promenad, som förmodligen framställs som mer chick om jag tillåter den kallas power walk. Premiärdag för lågskor. Stegen känns lätta när kängorna byts ut. En av alla saker jag gillar med våren. "Köpa blommor till mig själv", hör jag en kvinna säga på lokalradion, "så brukar jag uppmärksamma åttonde mars." Mm, köpa blommor till sig själv, tänker jag, det är en bra sak att göra idag. Och alla andra dagar. Fast jag har siktet inställt på något annat, som kommer sig av ett forna inköp just den åttonde mars. Jag tänker skörda citroner. Verkligen något jättebra, i alla fall för mig, att göra just idag - all världens kvinnors Dag, som får mig att känna att jag ska tillägna den helt åt mig själv.
Nu vet jag inte längre hur många år sedan det är, som jag inte klarade av att lämna handelsträdgården, utan att det där underbara citronträdet fick följa med mig hem. Vid det tillfället dignade det lilla trädet av citroner och jag var både lycklig och stolt. Visst, det kan framstå som lite nördigt, men det är något mellan just den här citronen och mig. Nu har det vuxit sig till Ferdinand-format och är faktiskt anledningen till att vi har ett orangeri. Det blev till slut alldeles för ohanterligt att flytta ner i källaren för vinterförvaring. Och så har det ynglat: fem stycken små tvååriga sticklingar tas varsamt omhand.
Mycket om detta, men helt klart en bra dag för skörd som får bli lemoncurd ... eller kanske världens godaste citronpaj ... eller åtminstone en paj på ekologisk frukt.
Sådant tycker jag om att tänka på under dagen som jag tillägnar mig själv. Å´ så blir jag glad över att hämta ett paket på posten - eller rättare närmsta postombud som det numer är - som av en tillfällighet når mig just idag och som gör att jag kan klä mig i ny klänning. Där efter tar jag med mig skrivmaterial ut till orangeriet, men börjar med att skörda citronerna. De tjugotvå grader som bjuds håller mig varm. Jag tar en kopp kaffe på platsen dit de sista solstrålarna når och sätter sedan igång att skriva.
... och nu är det strax dags att möta upp familjen.