Det är lätt att bli kär i april. Av april. Hela naturen spritter och knoppar och är full av lust. Det verkar inte finnas några gränser. Fåglarna kuckelurar så det står härliga till. Det är ett nästan öronbedövande tjatter i hasseln och den knoppiga syrenen utanför terassdörren.
Soliga dagar lockar till sköna promenader och helger, utan tider att passa, är alldeles ypperliga tillfällen för att ta vara på just det. Så mellan och jag - denna eftermiddag är vi ensamma hemma - styr stegen mot små trivsamma äventyr ut i den våriga, soliga söndagen. Vi går vid sidan om varandra och jag har vant mig nu vid att vara huvudet kortare än denna fina kille, som för inte så våldsamt länge sedan (Ja, det är i alla fall så jag känner det) la sin lilla hand i min. Det gäller att hänga med.
Promenaden går längs med havet där kvicka, kyliga vindar får överilade vårkänslor att komma till sans. Men att frysa lite är ett sant vårtecken, det hör liksom till. Vi viker av vägen, in i parken, dit stadens gamla småstugor har blivit flyttade, där möllan har fått nya vingar, där den lilla bäcken porlar i sin iver att ta sig fram och änderna rofyllt verkar flyta med. Fikakorgar har dukats upp i det gröna och föräldrar och en massa små barn har söndagsutflykt till parkens lilla inhängnad bland alla bondgårdsdjur. Jag och min "lille" son skrattar tillsammans åt tanken på hur vi uppfattas i detta sällskap. Precis som under åren då handen var liten och stegen snabbt ledde oss in till alla kaniner, höns och ponnyridning, strosar vi nu kring och klappar getter, lyssnar på en galen tupp, som väl lär vara hes när kvällen kommer, och tittar roat på grisarna, de helt gigantiskt stora, som verkar samla kraft med leriga, lata, härliga stunder inför kommande kultingstorm.
Vi fortsätter bland vitsippebackar som samsas med svalört och kommer fram till det område där jag bodde under en del av åren då jag var barn. Jag överraskas av att mellan inte vet innanför vilken dörr jag campade tillsammans med den familj jag växte upp i. Så det får bli en nostalgitripp. Jag visar vilka dörrar jag sprang ner i tid och otid för att träffa mina kompisar. Var vi träffades i stora gäng och hade kul ute när de tidiga kvällarna började bli ljusa och ljumma. Jag visar den lilla kulle, som då var ett berg, där jag tillsammans med kompisar hade gökotta en tidig morgon under något av lågstadieåren.
Efter en lagom dos av fina minnen vänder vi nosen i riktning hemåt. Vi smyger förbi en vassrugge dit ett svanpar har hittat för att ha sitt lilla gömme. Där ligger de vilsamt i väntan på att små dunbollar ska titta fram under den vita fjäderdräkten. När vi är ett kvarter från destination smiter jag inom affären för att köpa med hem var sin glass. Hm, lustigt - dörren är olåst? Men där sitter ju äldst i solen på trappan in till boden! Han har lämnat campus och studier för att titta hemom en sväng. Överraskning! Efter en snabb insats blir glassduon till en trio och en fika i eftermiddagssolen. J och yngst har varit ute på ett eget litet äventyr och kommer hem först när kaffet har kallnat, men vi får en stund av kvällen i samlad tropp.
Det är Tant Glad och hennes söndagstema som lockar mig att lyfta fram denna mysiga promenad och sköna söndag. Och glad blir jag verkligen av våren, familjen, härliga söndagar, fina överraskningar och påhittiga bloggvänner. Något bra att ha med sig in i en ny vecka.