Så slår jag mig äntligen, efter många sommarveckor, till ro på min trappa, med en solvarm persika så mogen att den släpper taget om grenen, som vilar tungt lutad mot vedbodens södervägg, och faller i min hand så fort jag nuddar den. Fruktsaften silar mellan fingrarna. Sagolikt god.
Det blev lite av en märklig sommar i år. En bra sommar. Fin sommar. Fast ... annorlunda. Något tidigt förstås att redan summera den. Men vi står vid ett av alla de vägskäl som livet oundvikligen leder en fram till. Tar klivet mot något nytt.
Morgondiset lättar och solen tittar fram. Jag är så varse att det är dags att släppa taget. Men jag plågar mig, så där lite lagom, med att hålla kvar. Jag hade så gärna velat att äldst ännu hade varit hemma när skörden av persikor räckte till en peach cobbler. Jag vet att han gärna hade velat vara med. Men varför tänka på det? Jag kan inte rå på i vilken takt sommarens läckerheter mognar. Dessutom känner jag mig helt förvissad om att han är där han vill vara, tillbaka bland de småländska skogarna, på sitt Campus. Precis som jag gör med yngst, när han tar sig till första skoldagen, andra året på gymnasiet. Trygg och förväntansfull ser jag honom dra iväg på cykeln. Nu får tiden gärna gå sakta fram till det är dags för honom att ta studenten. Men tiden är sannerligen inget jag rår över.
Mer blandade känslor är det att se mellan packa väskorna, tömma hemmet på sitt signum; alla de gitarrer som länge funnit sin plats lite varstans. Han tar sig västerut, till en sann studentstad naggande nära sundet över till det danska gemytet. Att vänja sig vid att inte längre ha den där lilla dagliga välgörande dosen av mellan nära inpå, det kommer att ta sin tid. Men allt är i sin ordning. Allra mest känns det bra. Jag behöver bara få lite tid att vara ledsen färdigt först. Så är det lättare för mig att sedan vara gladare glad.
Ditte
Välkommen tillbaka! Jag förstår att du haft en fin sommar!
Och nu sitter du på trappen med en saftig persika och tankarna är hos sönerna och du vill dela persikoskörden med dem. Det gör du ju, på ditt sätt.
Saknaden tror jag man måste växa in i, den är en process och den måste också få ta sin tid.
Saknad hör för mig också ihop med att sörja och som du skriver när du gjort det kan du vara glad igen.
Jag känner så väl igen mig.
Stor kram!
Mia
Post authorTack! Vad roligt att du är så snabb med att titta in till mig, efter alla veckor som jag inte alls har varit här.
Ja minsann, det är ett sorgearbete när barnen en efter en flyttar till något eget. Mest gläds man förstås, det är ju precis så det ska vara, men ändå ... Yngst får stå ut med många kramar mitt i denna omställningsfas. 🙂
Det känns väl stort här hemma nu, men det är gott att ha plats för tillfälliga hemvändare emellanåt.
Stor kram till dig!
Znogge
Välkommen tillbaka till blogglivet! Härligt att höra att din sommar varit så bra. Visst är det vemodigt när barnen flyttar och tomt blir det men de ska forma sin egen framtid och finna sin väg. Relationen blir en annan men den blir inte sämre. Jag förmodar att mellan ska läsa i Lund eller möjligtvis på Campus i Helsingborg. Blir säkert hur bra som helst! Men visst tar det tid att vänja sig vid att de inte är hemma...
Kram
Mia
Post authorTack, kul att vara här igen och att titta in till er andra.
Ja, nog är det tomt, men faktiskt också lite skönt, om jag nu ska drista mig till att erkänna det. Bara jag vet att han har det bra och så verkar vara fallet. Sorgesamt förvisso, men på något sätt har man ju ändå förberett sig. Nya tider ...
Kram till dig!