Ibland stannar livet. Lyfts ur sitt sammanhang. En kort tid blir en evighet. Man tar sig igenom ett obekant innehåll. Såras, gläds, förundras. Så lyhörd. Så själsligt receptiv. ”Nya fönster öppnas”, sa någon till mig. Någon som för mig har stor betydelse när min tillvaro faller utanför ramarna och det känns som om verkligheten ”ofinns”. En overklighet som är så verklig att den gör ont.
Reder mitt bo med varsam hand, för de jag vill ska finna sig väl tillrätta. Där vill jag vara i lugn och ro tillsammans med dem. Där vill jag kunna landa mjukt. Men så tvingas jag till möten jag är på väg att krypa ur mig själv för att slippa. De tränger sig på och slår sig ner. Jag kan inte göra något som förhindrar det. Ett hot jag inte kan mota bort. Lämnar kroppen just där. Allt mitt inre tar vägen någon annanstans. För att slippa ta in sådant jag inte vill höra. Sådant jag inte vill känna. Men du finns där. Blir mina öron. Lägger bitarna på plats. Visar mig hur väl allt hamnar, var bitarna passar, när det sedan är du och jag. Det sedan som jag längtade efter långt före. När det jag inte vill möta är över och jag har krupit tillbaka in i mig själv.

Men jag har också öppnat fönster som vetter åt andra håll - som släpper in något behagligt. Stärker mig. Som får mig att förundras över att det finns ännu en dimension. Ett extra skikt jag inte visste fanns. Som jag aldrig kunnat ana skulle finnas. När jag själv har svårt att hålla fönstret öppet, fast jag inget hellre vill, då kommer varsamma händer till min hjälp. Ställer det på vid gavel och låter mig ännu en stund få finnas bland det som är lätt att andas. Det som lenar och låter mig läka i min egen takt. Som försiktigt hjälper livet att åter hamna på plats. Tillbaka i sitt sammanhang. Flera små steg från då till nu. En kort tid - en evighet.