Vilken vår! Vilket väder! Vilken sol! Lagom till man ska slå sig till ro för att njuta blir man varse. Varse de fönster som vintermörkret dolt så väl. Gammalt fönsterglas som bär spår av både höstens och vinterns grårusk. Oviljan att se går en hård kamp till mötes när allt mer av de ultravioletta tränger in.
Just fönsterputsning hamnar högt på listan över sådant jag inte gillar att göra. Sådant jag rent av ogillar väldigt mycket att göra. ”Gammal lakansväv”, säger mamma. ”Tidningspapper”, sa mormor. Båda med en övertygelse i rösten som leder till en övertro på resultatet. Jag använder mig av båda. För säkerhets skull. Hoppas kan man ju alltid. Jag kämpar med de gamla rutorna. ”Man ska inte putsa när solen ligger på”, fortsätter mamma, ”då blir det torkfläckar.” Den enda jag har kunnat få ut av det goda rådet, är att om man putsar när solen är någon annanstans än just i arbetsinsatsen, så syns inte torkfläckarna. Men finns där gör de fortsatt. Det råder ingen tvekan om det, konstaterar jag så snart solen har gått varvet runt och ånyo lyser in. Men, vad fanken, ”det är värdsliga saker” som var något mormor också brukade säga. Något som var bättre att ta till sig än rådet med tidningspapper.
Jag fortsätter putsa och konstaterar på en gång att jag inte kan kringgå torkfläckarna. Hur jag än bär mig åt. Det blir liksom lite enklare då att ändå vara nöjd med resultatet. Det bär verkligen emot att starta upp detta projekt. Jag envisas gärna med att fortsätta slå ett slag för oviljan att se. Men det kommer ikapp mig. Lika bra att få det gjort. Jag konstaterar glatt, torkfläckar till trots, att jag känner mig nöjd när jag äntligen kommer till skott. Jag skulle faktiskt inte vilja vara utan våra gamla fyrluftsfönster med glas som åldrats. Gamla fönster med luftbubblor och ojämnheter. Visst, de är knepiga att putsa, men de är också husets själ. Och det själsliga är värt lite extra omsorg.